På cykeln vid annat tillfälle. Samma hoj (Canyon), samma outfit, annan färg på brillorna (X-kross) och denna gång med svart-röda handskar. Foto: Petra Månström

På cykeln vid annat tillfälle. Samma hoj (Canyon), samma outfit, annan färg på brillorna (X-kross) och denna gång med svart-röda handskar. Foto: Petra Månström

Cykeln rullar snabbt i det svaga nerförslutet. Mina ben trampar runt, runt, runt med fokus på hög frekvens. Utan problem har jag och cykeln samarbetat i att hitta rätt växel och jag känner mig som en riktig cyklist. Jag slappnar av i axlarna, vinklar in armbågarna något och ser till att jag ser rätt ut på den flygande, fina Canyon-cykeln. Den ser dyr och proffsig ut. Den är på riktigt. Då ser jag till att matcha den. Med rätt böjning i ryggen och läcker outfit från VOID kan jag nog tas som en riktig landsvägscyklist. Min hjälm sitter tight och jag har brillor som matchar min outfit och cykel.

Vi flyger fram ”Calle” och jag. Mina tankar på väg till vändningen var annorlunda, då kändes det motigt. Det jag trodde var raksträcka var svagt motlut, nu kommer belöningen – snabb väg hemåt. Nedåt. Utför.

Mitt leende sprider sig och jag trallar på ”Keep your head up, keep your heart strong” och känner mig oövervinnlig. Vägarna är små och utan trafik. Jag passerar ett tjärn, ser träden susa förbi och vet att det är några kilometer kvar till Hogdals kyrka där jag ska svänga av. Det är så vackert att det gör ont i själen.

När allt stämmer, när jag känner mig som ett med landsvägen, fartvinden, cykeln och utrustningen så får jag möte av en annan landsvägscyklist. Han kör i motlutet och vi vet båda hur han har det, hur han kommer känna vid vändningen och hur snabbt han kommer att rulla fram. Han har gjort det förut. Musklerna i låren visar på många år på cykeln men jag vågar inte vrida på huvudet i farten för att kolla in vaderna. Så långt har jag inte kommit i min cykelkarriär. Vi hälsar så som cyklister gör genom att lyfta handen till vinkning utan att släppa styret. Vinden viner i mötet och det är bara han, jag och den långa vägen med asfalt. Jag hoppas att han fokuserar på mina röd-svarta handskar, mina röd-vita X-kross glasögon och min genomarbetade posering på cykeln och inte på att jag igen bryter genom att ha svarta cykelstrumpor. För oss cyklister emellan – helhetsintrycket gäller väl? Och jag LOVAR att jag bara kollade in hans lår och var nyfiken på vaderna, jag kollade inte färgen på hans strumpor.

Skrivit av MarathonMia äventyr, Evighetsmaskin, Prylar, träning, Uncategorized, utmaning