Kanske är leråkning utför en ny gren?
Mina fötter, strumpor och skor är genomsura. Det klafsar rejält när jag sicksackar mig ner för den branta slänten. Det brinner i låren och jag är glad att jag har mina stavar till hjälp.
Rätt var det är lossnar det långa gula gräset och jag halkar neråt i leran. Rutschar framåt och parerar en tuva, och en till. Slår vänstertårna mot en stenbumling och ramlar pladask på rumpan. underlaget är brutalt och lömskt. Som en död kropp som legat i vattnet och allt lossnar när man rör vid det, fast det ser intakt ut.
Lerig och dyngsur om löpartightsen och fötterna reser jag mig mödosamt upp och fortsätter nedåt. Det är långt kvar. Dimman uppe på toppen skrämde en liten stund, främst för att det inte skulle gå att hitta de röda flaggorna som markerar banan. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag är så långsam uppför och allt tar sån tid. Jag är trött. Eller mest less. Det här är inte roligt.
Vad gör jag här?
Jag är inte superförtjust i teknisk terräng. Jag gillar inte uppförsbackar. Ändå har jag anmält mig till ett lopp med extra allt av detta, inklusive dåligt-väder-garanti. Highland ultra. Tre dagar. 125km. Full packning på ryggen. Det är andra dagen av utmaningen och mina knän ömmar efter fallet igår.
Jag kommer ner till ett brett vattendrag som jag ska vada över. Skorna och fötterna blir rena i det klara vattnet. Jag stannar och fyller på vattenflaskan och pustar ut en stund. Några hundra meter bort står ett litet tält som utgör en checkpoint. Jag prickas av och får några uppmuntrande ord på vägen av funktionären som vandrat hela vägen hit, sen är det dags att klättra upp igen. Jag flåsar och pulsen går upp, får liksom ingen fart. Börjar räkna mina steg och låta andra tankar komma. Tankar som inte har ett dugg med prestation att göra. Jag glömmer att jag är i en tävling, jag är bara utomhus. Jag flyr. Det är en medveten flykt. Jag har kopplat bort mig helt genom att delta i loppet och har ingen täckning på mobilen. Det gör att jag får lite ro i själen, hinner tänka tankarna klart, hinner känna känslorna.
Jag glömmer bort att det är tävling och är mest less på underlaget.
Jag vill bryta
Efter den andra stigningen är jag rätt slut. Jag har fyllt på lite energi men dricker dåligt. Törsten uteblir i det dimmiga, våta vädret. Jag blir uttråkad och springer inte ens när jag kommer ner på en löpbar väg. Det är inte långt kvar till den andra checkpointen och där tänker jag kliva av. När jag ser bilen och funktionärerna (däribland Jenny som var med i öknen i Namibia), så har jag inte mage att gnälla för högt. ”Are you ok? You are not as happy as usual!” undrar de. Jag orkar inte! Dessa 21 km har tagit mig drygt 6 timmar och jag vill inte springa mer uppför eller i terräng! ”Guess what? That is exactly what’s in front of you!” Jag överväger snabbt med mig själv och svarar: ”It’s not a bad race, it’s just a bad moment”. Sen ber jag om ursäkt för min trumpenhet, tar en Snickers och ger mig iväg.
Efter det beslutet käner jag mig mentalt lättare. Ingen har ju tvingat mig att göra detta, och naturen och vädret är ju vad det är. Bara att gilla läget. Inom mig finns det ju något som vill vidare. Som vill uppleva, inte missa något. Stigningen är inte lika brutal den andra delen och jag kommer in på dagens etapp precis innan det börjar regna. Det har tagit mig 10 timmar och 24 minuter.
Jag kränger av mig ryggsäcken och byter om till torra kläder. Stefan är i mål för länge sedan och hjälper mig med prylarna och ger mig varmt te. Kvällens frystorkade mål är kyckling och ris, jag är jättehungrig. Jag fyller på med vätska och är lite orolig eftersom jag bara kissat en enda gång på hela dagen. Men jag orkar varken prata med Medic teamet eller göra i ordning en resorb. Efter lite tvätt med tvål och vatten kryper jag och Stefan in i tältet som vi delar och somnar i sovsäckarna innan klockan är nio. Den natten fryser jag så jag skakar.
Hur hamnade jag här och vad hur fick jag ett blodigt vänsterknä och en extra knäskål på höger ben?
Leave a Reply