Från Ica i Brösarp började jag traska den långa raksträckan ut ur samhället och in i naturen på leden igen. I Haväng lämnade jag de lekfulla kalvarna i en blöt hage.
Den fuktiga kylan gav mig astma när jag försökte jogga och det pep i luftrören. Jag hade en extra ullbuff lagd över bröstkorgen för att hjälpa till att hålla bröstkorg och luftrör varma. Lördagen bjöd på solsken och jag ville transportera mig så långt som möjligt innan mörkret skulle falla på. Jag har många gånger fått frågan om jag inte är mörkrädd under dessa lopp. Ensam i en mörk skog. Nej, det är jag inte, men jag kan ju kolla om jag kan bli! Så jag laddade ner en bok på Storytel och lyssnade på ”Den smarta kvinnans handbok i mord” där det bjöds på inte mindre än fyra blodiga mord. Slukade boken men effekten uteblev. Skogen var bara samma skog på natten som på dagen.
Jag var inte längre arg och förbannad, varken på fel kopp, support eller väder. Inte ens de blöta leriga hagarna var irriterande – jag lärde mig att hoppa från tuva till tuva, parera de värsta pölarna och använda mina stavar som stöd över isiga spänger (spångar?). Min neutrala känsla byttes ut mot tacksamhet. Som alltid i mina utmaningar tänker jag på människorna som väljer att lägga sin tid på mig, som frivilligt ställer upp och ger mig energi och peppar mig. Varje gång jag springer Trans Scania tänker jag på Kattis som var support första året jag sprang och som är den vänaste, mjukaste människan i världen. Och Anneli som kom med ett krispigt äpple mitt på Skåneleden och som dök upp och pejsade en natt och sjöng ”Morning has broken” så trumhinnorna sprack. På Fredrika Gullfot och Martin Scharp som på kort varsel kom och hängde med mig varsin natt i somras.
Årets utmaning gjorde mig inte mindre tacksam. Hur mycket ultrakärlek kan man få? Familjen Mibesjö är mina ständiga supportrar och har medlemskort som gäller en livstid. De har tillgång till VIP lounge i MarathonMias sällskap. Evelina och Elias tar med de tre barnen som fixar ballonger och presenter, berättar historier och springer med mig. Jag blir så oerhört glad av att se dem! I år mötte de mig i en kohage i sällskap med en haj!
Kan ni haja hur fint?
Men den största hjälpen (förutom supporten från Stefan) fick jag av Maria Jansson. Hon valde att hänga med mig två nätter i rad och samla ihop 11-12 mils traskande. FRIVILLIGT. Det var roligast andra natten när vi två asfaltsballerinor var inne i skogarna och skulle ta oss över Rommelåsen – Maria hävdar att hon fyllt sin årskvot med terräng nu.
Givetvis lärde jag henne allt jag kan om att skrämma djur. Till exempel så gillar inte vildsvin The Beatles, varpå vi sjöng ”Yellow Submarine”. Min insats var inte direkt skönsång utan mer kraxande då lungorna och luftrören blivit alltför angripna, och att mina stämband betedde sig som de fått en rejäl omgång Whiskeypinnar. Förutom det så var min ultratröga hjärna inte på topp och jag gillade filmtitlarna ”Platta hatten” och. ”Ponchon” som tydligen är kända filmer av Clint Eastwood. Not.
Skåne är platt hör man ofta. Nej, Skåne är inte platt. Under TSWE tar vi oss 3417 meter upp och 3376 meter nerför. Jag var lite orolig att det skulle vara halt och lerigt vid Verkaån där det är smala passager och djupa stup, men det visade sig att mängden löv gjorde det framkomligt och inte halt. Raka motsatsen mot vad jag trodde. Vi samlade ihop rejält med mjölksyra uppför och Maria peppade mig ”Dricker du Thomsen?”, ”Upp med blicken!” och ”Bara 500 meter kvar”. Det sista ett internskämt från hennes äventyr i vildmarken med militärer som inte heller hade koll på gps’en eller avstånd. Mig kvittar det. Det var så oerhört tacksamt att ha sällskap av Maria båda nätterna, där hon bjöd på Umara U-Intend när jag började flacka lite med ögonlocken. Jag kände mig inte trött över huvud taget. Ultrakärlek på riktigt.
Maria kom alltså och mötte mig andra dagen iklädd haj-dräkt. Barna Mibesjö lät sig göra stora ögon och jag var glad och tacksam i nuet. Hur många har liksom en haj med sig i skogen. När vi sedan manövrerade både vildsvin, hjortar och rådjur, ja då är ju djurkvotan full den med. Terräng – check. Djur – check. Återstår alltså bara att ta sig i mål.
Leave a Reply