För er som inte gillar långa texter, bakgrund och ursäkter – hoppa direkt till ”RESAN OCH LOPPET” nedan.

Hur hamnade jag i de Skottländska Högländerna? Det kom sig under en avslutningsmiddag på Fuerteventura i mars, att ett gäng killar ville fira sina träningsinsatser med ett Tequilarace. Detta mitt i pågående samtal om olika lopp och hur flerdagarslopp fungerar. Jag och Kristina Schou Madsen (Dansk elitlöpare och vinnare av Beyond The Ultimates serierace) berättade om våra upplevelser med arrangören BTU. Nästa lopp ut och ett bra lära-sig-multistage var just The Highland Ultra. Kristina fixade rabattkod, vi läste om loppet på mobilerna och såg att man kunde springa som en Klan med fyra deltagare. Vi kollade av intresset vid bordet och en rad händer sträcktes upp. Innan jag visste ordet av var jag anmäld. Utan att ens ha druckit en Tequila! Det har jag bara gjort en gång i mitt liv och det gör jag aldrig om.

Så det var alltså inte Tequlian som fick mig till Skottland. Det var något helt annat.

SuperWomans insikter

Hur mycket energi jag än tycker mig besitta så möter jag på livet precis som alla andra. Jag tycker att jag är rätt duktig på att hantera jobbiga saker och ökat tryck. Det är väl den främsta fördelen med att bli äldre, att sluta oroa sig för mycket och att lära sig vad som är fakta och vad som är känslor, och hur jag kan hantera dem. Men våren har gått i lite högt tempo där det började med en befordran och ny personal samt att ta sig in i en ny ledningsgrupp som redan är etablerad. Spännande och kul! Mina arbetstider ändras lite så att jag jobbar senare eftersom jag har många möten med Amerikaner. Detta blir ett litet gnissel i min strukturerade vardag där jag morgontränar ibland för 06:00.

”Oj vad ambitiöst och duktigt!” tycker nog många, men sanningen är att jag haft en trasig axel i ett år, tennisarmbåge och knappt kunnat lyfta armen utan smärta. Det visar sig vara artros och tight axelmuskel, vilket jag har gått och fått stötvåg för och en rad rehabövningar som långsamt tagit mig framåt. Men dessa måste göras, och rutinen fanns. En gammal nervinklämning i ländryggen gör sig påmind och jag har svårt att gå ibland, blir knäckt av naprapaten med jämna mellanrum för att fungera. Det är mest låsningar i ländrygg och nacke. Nacken krånglar förstås, får lätt nackspärr och känner mig trång i ryggraden över bröstryggen. Ja just de, ena skulderbladet har även checket ut. Listan är lång. Försöker hålla tyst om hur gammal jag börjar känna mig för att kroppen inte lyder. Detta fullt hanterbart och en del av livet.

När det hopar sig

Jag är alltså anmäld till loppet och träningen går bra. Främst för hjälpen med låsningarna i ryggen. Efter några behandlingar och rad bra stretchövningar för höften kan jag springa mina vanliga morgonjoggar betydligt lättare. I samma veva får en närstående sina provresultat och det visar sig vara en stor jä-la tumör. Jag känner mig trygg med den svenska sjukvården och prognosen ser bra ut, men såklart upptar det mina tankar lite mer. Sen brakar livet ihop för en annan nära person och jag försöker mitt bästa för att stötta. Veckan innan loppet annonserar företaget ut att 4% av arbetsstyrkan ska sägas upp och det är dags att varsla personal. Det kan vara det jobbigaste för en chef. Det tar några dagar innan jag får klarhet och samma dag jag landar i Skottland får jag reda på att ingen i mitt team eller jag drabbas. Men då kommer nästa grej att hantera. Min fina vän Anna som har obotlig cancer har slutat sin behandling och mår inte så bra. Mina tankar och känslor snurrar runt hullerombuller i min kropp. Det har hopat sig i skallen och jag sover dåligt sista veckan, och sista natten på hotell blir jag ideligen störd så jag är ett vrak på morgonen när det är dags att lämna Mallaig.

Resan och loppet

Resan till Knoydart och Högländerna i Skottland är lång. Vi flyger från Stockholm via Frankfurt(!) till Glasgow. Där spenderar jag och min sambo Stefan eftermiddagen utomhus på ett torg där jag tar tre möten. Vårt tåg upp till Mallaig går inte förrän 18:35 och vi är framme vid 23:30. Vi möter vår Klanmedlem Per och åker tåg gemensamt till Mallaig där vi ska spendera natten på hotell. Jag slumrar till på tåget vilket gör att jag har svårt att somna och komma till ro på hotellet. Där blir jag som sagt störd i sömenen resten av natten och jag vill bara checka ut från allt och lägga mig och sova. Men det är ju nu äventyret börjar.

Vi samlas nere på kajen den 26:e april och tar båten över till Inverie där loppet ska starta den 27:e. Många peppade löpare med fulla ryggsäcker är samlade och jag träffar både Will och Jenny som var med och arrangerade i Namibia. Efter den obligatoriska utrustningschecken promenerar vi bort mot tältlägret och gör oss hemmastadda. Jag och Stefan delar tält. Vädret är strålande och vi kunde inte ha välkomnats vackrare. Vyerna är magiska och det är lätt att landa och få ner pulsen. Nu är jag också helt borkopplad från yttervärlden i och med att det inte finns täckning på mobilen från och med nu.

Nu blir det åka av!

På natten ger sig det fina vädret av och ersätts av regn och halv storm. Precis som vi förutspått och faktiskt är rustade för. Jag har sovit riktigt bra i tältet och känner mig äntligen utvilad. Jag är inte särskilt förtjust i teknisk terräng och uppförsbackar och jag vet ju att det är det jag har framför mig. Alltså fokuserar jag på det jag har kommit för. Att få vara utomhus. Att vara offline. Att få tänka mina tankar och känna mina känslor utan att bli störd. Regn, rusk och kyla – nu blir det äventyr på riktigt!

Starten går

Den första etappen är 49 kilometer och vi har all packning utom tält på ryggen. Mat, kläder, medicinkit, sovsäck och liggunderlag ligger i vattentäta påsar fyller våra ryggsäckar. Med tanke på det kalla vädret upptar extrakläderna en del plats och vikt. Vi beger oss iväg och de första 24 kilometrarna går på små vägar och det är bara småkuperat. Vi passerar små hus och gårdar med kor, hästar och grisar. Idyllen skapar atmosfären och att det regnar gör ingenting. Jag hamnar i samma takt som två andra löpare: Max 26 år och Phil 45 år och vi samtalar till och från och varvar varandra.

Vid den första vätskekontrollen efter 24 km behöver jag inte fylla på så mycket vatten, har inte kännt mig törstig i regnet. Efter den springer jag ensam en lång etapp men känner mig trygg med att folk bakom mig så att jag inte springer bort mig i bergen, för snart börjar stigningarna. Jag ger mig utrymme att tänka och känna.

Vägen blir smalare och smalare och övergår till en stenig bred stig. Det är blött och lerigt. Det är här det händer, jag som är van att lyfta fötterna 2 cm över marken hemma på asfalten runt Kungsholmen har inte acklimatiserat terrängen med hjärna och kropp. Jag ligger pladask i en lerig vattenpöl. Fallet är hårt och förstärks med den tunga ryggsäcken som slungar mig framåt och ner. Jag ligger stilla i vattnet och tjippar efter andan. Hela kroppen känns sned och jag har svårt att resa mig. När jag krånglat mig upp på fötter igen rinner leran från regnjackan och löpartightsten är dyngsura. Jag har svårt att stå upp för knäna gör rejält ont. Jag ser att vänsterknät blöder och att byxorna gått sönder. Jag kan inte röra mig och svordomarnar rullar ut ur munnen. Jag samlar mig, känner knäna dunka och väntar in Max och Phil.

”I fell pretty bad” säger jag när jag när de dyker upp. Men de säger att jag ser okej ut. Jag är nog bara skärrad. Jag slår följe med dem en bit och Max säger plötsligt ”We spoke about what we have had in our minds so far. What have you been thinking of?”

Jag svarar att lopp som dessa tänker jag personliga och privata tankar, men att jag gärna delar med mig just idag. Jag berättar att jag tänker på min kompis som fyller år och har obotlig cancer. Jag säger att så fort det har känts lite tungt har tankarna på henne gjort mina steg lättare. Och att mina ömma knän är något jag tror hon avundas mig just nu, och det är så jävla orättvist.

Phil frågar vad min kompis heter och jag säger ”Anna”. Vi tar oss vidare mot klättringen uppåt och vi säger ”Happy birthday Anna!”. Det känns fint. Jag får sedan vara själv ett tag med mina tankar och det känns lite lättare. Jag matar på höjdmeter och tar mig till den andra kontrollen. Därifrån ska det bara vara lite småkuperat till kvällens depå. Jo tjena, ett par ”kullar” senare är jag i mål i ett hjorthägn och möter Stefan som har sprungit riktigt bra och placerat sig bland de tio första löparna.

Jag har alltså inte åkt till Skottland för att njuta av terräng och höjdmeter, för helt ärligt hatar jag varenda steg på banan. Men jag åkte dit för att få känna mina känslor, tänka mina tankar och komma i fas med mig själv för att kunna vara en bra mamma, flickvän, vän, chef och medmänniska. Det är så här jag behöver agera när själen ska komma ikapp.

Jag inser att jag bara kissat en enda gång första dagen, och för er som läste det förra inlägget så var det lika illa dagen efter också. Hur kroppen mår sista dagen, ja det får ni läsa om i nästa del.