Det är alltså ett tredagarslopp vilket innebär att vi sover i tält på nätterna. Dessa står redan uppställda så vi behöver inte bära med oss dem. De är ju inte särskilt höga de där tälten, och att ramla och slå upp knäna första dagen hjälper ju inte direkt till för en smidig navigering i utrymmet. Mitt vänsterknä tog jag hand om efter första dagens etapp, jag fick rengöra med sårtvätt och sätta på en stor kompress och täcka allt med K-tape för att få det att hålla sig på plats eftersom det regnade på dagarna och allt blev vått. Mitt högerknä gick det inte hål på, däremot blev det stort och svullet som en limefrukt. En blå limefrukt. Själva knäskålarna var intakt och det gjorde inte direkt ont annat än när jag skulle sova. Eller så gjorde allt annat ont när jag tog mig an dagsetapperna så att jag inte kunde urskilja smärtan i knäna.
Vad gör en asfaltsballerina i Högländerna?
Jag hatade terrängen, jag led av stigningarna. Men allt detta visste jag ju från början. Jag har aldrig varit duktig på terräng eller stark i stigningar. Alltså parkerade jag detta i en neutral känsla. It is what it is. Mitt mål var ju att vara utomhus och ifred. Det jag ogillade skuggades av det allt det andra. Av den vackra naturen, av en kropp i ständig rörelse (även om det blev vandring istället för löpning) och att Stefan älskade varje steg och sprang på bra alla dagar och behöll sin position och slutade som 9:a. Själv var jag…själv.
Det är ju därför jag är här!
För att möta mina känslor och tänka klart mina tankar. Att inte bli avbruten eller distraherad när rädslan kommer. Eller sorgen. Och tacksamheten. När den på riktigt kommer inifrån och knockar mig så att det rinner sockerdricka i mina ådror. Jag hinner känna mycket där i loppet i min ensamhet. Likaså hinner tankarna få formas klart. Känslorna får namn och läggs på plats där de hör hemma, fint i små visuella sköra lådor med vackra etiketter. Varje steg är en påminnelse om allt jag har att vara tacksam för, att välja se det som är bra och fungerar, även om tankarna ibland drar åt ett annat håll. Jag vill göra saker som inte är så komfortabla och som jag inte gillar. Hur ska jag annars veta hela mitt spektrum?
Vem är jag och vem vill jag vara? Svaren inom mig gör mig starkare i vardagen. Men jag kommer hem med en rad frågor som jag vill ventilera. Jag har ett starkt behov av att prata om det som pågår runtomkring mig, hur det påverkar mig och hur sårbar det får mig att känna mig.
Sista etappen
Den sista etappen är kort. Jag har varit riktigt dålig på vätskeintaget och skjutit problemet framför mig. Jag försöker få i mig en halvliter vatten innan start och det fungerar. Vi joggar iväg och jag hamnar rätt långt bak, även om ryggsäcken är betydligt lättare. Det är som att jag bara transporterar mig och inte har bråttom, men jag känner mig stark. Jag ska bara i mål, och där ska jag äta en nygrillad hamburgare och dricka en kall öl. Etappen är bara 25 km.
Slukhål
Det är blött i marken och jag ser fram emot att få min väska med rena kläder, kanske till och med ta en dusch. Jag försöker undvika de värsta lerpölarna och tar mig upp bland tuvorna. Där rasar jag rätt ner i ett slukhål med vänsterbenet och stoppas bara av min breda häck. Tack och lov att den har ett rejält omfång annars hade jag glidit ner i ett lerhål upp till halsen. Jag krånglar mig upp och det är rätt underhållande. Jag kan inte annat än skratta. Livet är ju så fantastiskt härligt ändå.
Jag är som en fyraåring utan översyn och jag nynnar och småsjunger i det svaga nerförslutet. Jag plockar lite ryggar när det är några kilometer kvar. Folk är trötta eller skadade och haltar framåt, men alla är vid gott mod och ingen vill ha hjälp eller sällskap. Då tänker jag att det är dags att springa på lite snabbare och gör det. Jag kommer i mål och möts av Stefan som är stolt som en tupp och han vet vad jag tycker ”Visst hatade du terrängen? Jag älskade den!”. Så är det, men det är inte det som jag tar med mig hem. Det är äventyret och övertygelsen. Övertygelsen att jag inte ger upp, att jag genomför.
After Run
Efter loppet svullnar jag upp rejält och det tar fyra dagar innan jag får ut vätskan. Detta med hjälp av promenader, mycket vatten att dricka samt en grym naprapat som skrattar år mina historier samtidigt som han masserar mig, justerar min rygg och ser till att flödet kommer igång. Fallet med ryggsäcken har gjort att jag är skev i hela kroppen. Vänster höft är låst, likaså ländryggen. Höger knä har svullnat upp och det ser ut som att jag dubble knäskålar. Det känns som att någon har virat in mina höftböjare på en rulla och de är på tok för korta. Nu kommer en återhämtningsperiod där jag metodiskt får hämta hem min kropp igen. Den måste komma i fas med min själ.
O vad du inspirerar med dina tankar om deet som händer dig. Det är väl det som är livet, att vi tar oss fram ett steg i taget, och att vi kan tänka! Lycka till med återhämtningen! Snart är på en ny utmaning!
Kram från Ingrid
Tack Ingrid! Ja, nu får kroppen återhämta sig lite.