För drygt ett år sedan sprang jag med Jenny Lindroth som frågade om vi inte kunna bilda lag i Ungern 2026. Att tävla mot andra nationer och representera Sverige tillsammans med Jenny Stengård. Jag blev smickrad och bad om att få tänka lite på saken. Jenny och Jenny är starka löpare som vinner lopp (Gotland Run, Öland Lighthouse osv). Vad hade jag att bidra med? Vi skulle tävla individuellt och i lag. Var och en av oss representerar en åldersgrupp i tävlingen. Gott så. Ju mer jag tänkte på det desto mer blev jag sugen.
Det längsta loppet jag sprungit var Stockholm-Strömstad 545 km 2018, då var jag i mitt livs form och det tog mig 6,5 dygn. Det loppet inkluderade navigering och till största delen självsupportande. Att försöka nå distansrekord efter det har varit knepigt, det är inte så många lopp som är längre. Men ett 6-dagars kanske kunde vara just det som skulle få mig att få ringa i bjällran för PB. Skulle jag slå mitt PB skulle detta även innebära att jag skulle sätta svenskt åldersrekord i W55 (535,2 km). Att under kontrollerade förhållanden springa på bana och bli servad mat och dryck, ha nära till en säng att vila i och slippa navigering. Ett litet pirr i magen och jag tackade ja.
Sedan kom tvivlen
Jag är duktig på att inte stressa upp mig i förväg. Jag är duktig på att ta en sak i taget. Men denna gång kanske jag prokastinerade lite väl mycket, för tävlingen var länge bara en text i min almanacka ” XV. EMU 6-Day Race / GOMU 6-Day World Championship2026.09.03. – 2026.09.09”, och ju närmare jag kom desto mer tvivlade jag.
Min sommar har varit helt kaos. Jag kom hem efter Gotland Run som ett vrak. Trasiga fotsulor som knappt gick att gå på, en trötthet som drabbade mig i tid och otid. Min slagsida jag sprungit med alldeles för länge gav mig ont under revbenen på vänster sida och orsakade smärta i höger skinka på grund av överansträngning. Jag var låg och ledsen en lång tid efter loppet. Jag slängdes mellan hopp och förtvivlan där tanken på löpning var misär och tanken på att vara med min familj var det enda som betydde något. Ville jag ens springa i framtiden?
Tröttheten höll i sig och jag tog inte hand om mig. De semesterdagar jag tog lades på inspelning av Renoveringsdrömmar i nya huset, där vi stötte på problem efter problem. Efter inspelningarna var jag helt dränerad men höll ihop. Att träna under tiden fanns inte på kartan. Kroppen strejkade och jag sprang bara några korta rundor när jag var hemma i Stockholm. Hoppet om att kroppen skulle hinna bli hel innan 3 september fanns hela tiden inom mig. Jag behövde lita på processen, lita på att kroppen helar. Att inte träna kanske skulle vara det bästa för att bli återställd?
Och så vändes världen uppochner
Den 10 augusti följde jag och min bror med vår far till Nya Karolinska Sjukhuset för att träffa hans läkare. Pappa hade varit krasslig till och från men nu kom beskedet ”Långt gången lungcancer med hundratals metastaser”. Inga åtgärder skulle sättas in och läkaren pratade om veckor, inte månader. I detta läge hamnar man i en bubbla fylld av frågor, känslor och funderingar. Alla syskonen samlades hemma hos pappa och vi började våra insatser som ömsom vårdare ömsom anhöriga. Vi delade upp vaknätter och var konstant rädda för att han skulle ha ont, ångest eller ramla och gå sönder. Dag för dag blev han sämre. Jag orkade inte tänka på mitt 6-dagarslopp, jag orkade inte ta ett beslut. Flygbiljetten fanns där och laget väntade på mig. Vad är rätt och vad är fel i detta läge? Jag vet inte hur många gånger jag sade hejdå och farväl till pappa under dessa dagar – alltid beredd på det värsta. Skulle jag åka eller stanna hemma? Det finns inga bra svar på detta. Jag kunde bara blicka inåt.
På morgonen den 1 september kontaktar jag syrran och frågar om hon vill följa med till pappa över lunch. Jag kom dit lite före henne och pappa var mycket sämre, han kunde inte svara när jag ställde frågor, men han hörde mig. För första gången uttalade jag orden högt. Jag sade ”Jag ska åka till Ungern imorgon och springa i 6 dagar. Jag tänker att jag ska sätta svenskt rekord i min åldersklass – tror du att jag klarar det?” Hans käkar rörde sig som att han ville säga något, hans händer åkte upp och ner på bröstkorgen som för att visa vad han ville. Jag tolkade det som att han ville sitta upp i sängen och fixade kuddarna. Nu i efterhand tror jag att han försökte svara på min fråga.
Några timmar senare tog min pappa sitt sista andetag. Jag var lättad för att han slapp ha ont mer. Jag tog beslutet att åka till Ungern. Jag var i chock.
Är detta de bästa förutsättningarna för att springa i 6 dagar? En fysisk utmaning som snabbt går över i en mental och känslomässig kamp med sig själv. En kropp vars fysiska status var högst oklar, en trött hjärna och en själ och ett hjärta som just förlorat sin far. Vad skulle jag möta? Jag var inställd på att jag skulle bryta ihop och kliva av loppet – antingen av att kroppen eller knoppen inte skulle hålla.
Leave a Reply