Superwoman är död. Länge leve Superwoman.

Vid klockan 10 på onsdagen checkade jag in på 335 km och hade 176 km kvar till mål. Jag hade gått mycket och nu var det dags att börja springa. Den havererade magen med låg energi till följd, var nu helt återställd och jag behöll all mat jag åt. Fötterna hade fått vila genom stormnatten och det var hanterbart att gå på dem. Eller rättare sagt, när jag varit igång ett tag så domnade smärtan bort, kanske tack vare inställningen och fokuset på att ta mig i mål, eller för att adrenalinet tog udden av smärtan.

Mina två tyngsta vapen var tillintetgjorda. Jag brukar ha stålmage och knappt en blåsa på fötterna. Denna gången påminde mina styrkor mig snabbt att inte ta något för givet. Med en mage som tål allt, och väldigt tåliga fötter har jag alltid haft en fördel i långa tävlingar. Men utan energi och med fotsulor som sipprar upp mellan tårna och brinner ont, är jag bara en långsam löpare, mänsklig som alla andra. Mina superkrafter kom inte till gagn denna gång.

Med den förnyade energin och Maria J’s låtlista i öronen joggade jag fram genom det vackra landskapet. Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag tagit skydd under natten. Stormen hade fällt många träd och dessa låg över vägar, hade krossat bilar och staket, samt orsakat annan skada.

Min plan var att ta ett maraton innan incheckningen klockan 22, men jag pinnade på så snabbt att klockan stannade på 53 km. Detta är en bit förbi Hoburgsgubben där det fanns en Angel station med mat, dusch och sovmöjligheter. Men jag var för adrenalinpumpad och pigg för att ens tänka på att sova. Åt mat på plats och fyllde ryggsäcken med energi. På vägen därifrån träffade jag Karin som var på väg in på AS. Jag hade passerat henne mitt på dagen. Hon är snabb och stark på förmiddagen och jag har min peak på eftermiddagen och kvällen.

Jag ringde Stefan för att förmedla min styrka och lycka ”Jag är så glad att få uppleva den här sträckan pigg och alert jämfört med förra året! Det är så vackert här längs med kusten!”. När det var som mörkast tog jag skydd i en busskur och sov 45 minuter för att sedan ta mig vidare mot Burgsvik som låg 406 km in i loppet. Här hade vi tillgång till gymet där jag gick in och sov i omklädningsrummet i 2 timmar och blev väckt av en kvinna som skulle träna klockan 06:00. Jag tog mig långsamt iväg från stället och åt kall pizza i blåsvädret på min väg mot Visby. Blodblåsan under vänsterfoten var nu så stor att jag behövde klämma ut den åt sidorna (inte sprucken) för att inte kvida av smarta varenda gång jag satte ner foten. Ursprungsplanen som Superwoman var att checka in på 440 km denna morgon, och jag lyckades att knappa in på min plan och landade på 420 km vid Sigsarve. Med bara två mil back fick jag en kick. Så här långt in i loppet är jag väldigt sovtrött och blir yr till och från. Med ökande solsken och värme så går allt lite långsammare, både i tanke och i fart. Natten innan hade Karin bett Peter om sällskap under de mörka timmarna och jag hade något sånär koll på var det befann sig, men jag var någonstans mellan 6-15 km före. Jag försökte hålla uppe tempot i början.

Vid de vackra kyrkorna gick jag in och doppade huvudet under vattenkranen och fyllde på mina vattenflaskor. Allt gick nu i snigelfart. Jag kände dessutom hur min högra höft och skinka började strama, som om jag tränade styrketräning med riktigt tunga vikter. Jag tänkte att nu jädrar är sommarträningen säkrad! Rumpan var hård och stor som på en brasiliansk bikinimodell, men en stund senare inser jag att jag lutar starkt åt vänster. Jag har fått slagsida! Det onda i höften är överansträngning och jag har svårt att hålla kroppen rak. Med ett starkt handgrepp tog jag tag i ryggsäcken på höger sida och ”lyfte upp” överkroppen. Jag höll den upprätt med hjälp av greppet, men det var inte särskilt bekvämt.

Jag har tidigare sett slagsida på löpare under 24h och 48h tävlingar, och kollade då upp vad det var som kunde orsaka det. Det mest förekommande svaren var att höger och vänster hjärnhalva inte riktigt lirade. En fysioterapeut på Viadal sade att det hade med svaga bukmuskler att göra (vilket i dåvarande fall var helt fel bedömning på den löparen). Min tes denna gång var svag vänsterhöft och att den bara kopplade ur sin förmåga att aktivera musklerna på vänster sida av överkroppen. Det gjorde inte ont och jag kunde jogga.

När eftermiddagen kom och det inte var lika hett längre ökade jag farten när jag var i rörelse och tog några korta vilopauser liggande för att räta ut min sneda överkropp. Musklerna spändes mer och mer, men jag tänkte inte ge mig. Jag skulle i mål. Snabba transporter mellan stoppen gjorde att jag kom fram till den sista Angel Station vid middagstid och lade mig att sova så rakt som möjligt i en timme. Jag åt en påse gifflar till middag och drack lite cola. Vänsterfoten var i så dåligt skick så jag vågade inte ens ta av mig strumpan. Blodblandad vätska hade börjat sippra ut och upp genom meshen på skon. Mitt råd är alltid att ta av skor och strumpor, gör rent fötterna och på med ny Sportslick. Jag frångick mina egna råd. Det var ju bara 52 km kvar…

Den vackra biten längst med Ekstakusten var lätt att ta sig fram på i solnedgången. Många människor var där för att ta ett dopp och titta på landskapet. En inre ro infann sig och jag såg målet så nära nu.  Jag skulle se till att komma till Visby innan sjätte dygnet startade. En liten önskan fanns även att få komma hem till Stockholm innan lunch nästa dag så att jag kunde följa med på min kompis födelsedagsfest ute i skärgården!

Vid Djupvik satt ett gäng vid ett hus och grillade och drack öl. En av männen ropade ”Är du med i den där tävlingen där man springer runt Gotland?” Jag blev stolt som en tupp och ropade glatt ”Jajamensan, inte så långt kvar nu!” varpå han svarar ”Men de andra löparna sprang ju förbi för två dagar sedan!”. Ridå.

Med för lite sömn och en grötig hjärna hoppade jag in i busskurer och tog 30-minuters sovpauser. När jag passerat Klintehamn och gatubelysningen inte längre lyste upp vägen hittade jag en busskur som var igenvuxen av sly. Jag tog mig in i den och drog på mig dunjackan, rullade in mig i min guldfärgade värmefilt och försökte sträcka ut min sneda lekamen. Ställde klockan på 30 minuter, men var för trött när den ringde så jag lade till ytterligare 25 minuter.

Jakten på Karin och Peter

Jag vaknar med ett ryck 15 minuter innan det nya larmet går igång. Jag hör tassande löpsteg och en kvinna (Karin!) som säger något roligt där den andre, som är en man börjar skratta (Peter!). Jag låter de löpande stegen ta sig förbi min lilla holk och jag kikar med ett öga upp mot vägen för att få syn på deras pannlampor. Men det förblir svart. De verkar inte ha sina pannlampor på. Jag låter några sekunder passera och tar mig ur min prasslande filt och springer snabbt upp på vägen för att starta min pannlampa för att få se deras ryggar med reflexvästar, men jag är för långsam, ingen syns.

Hjärnan är pigg och adrenalinpåslaget får tävlingshornen att växa ut! Jag viker snabbt ihop filten och kränger av mig dunjackan, på med ryggsäcken och tar upp jakten på Karin och Peter. Det är långa asfaltssträckor med fina cykelvägar. Jag springer och springer, passerar gatlyktor och små hus. Jag tar mig 7 km utan att stanna, men kommer inte ikapp. Behöver de inte kissa? Vila? Gå? Hur snabba är de egentligen? Jag börjar gå och får i mig lite mat jag har kvar i ryggsäcken.

När klockan är 04:00 inser jag att jag kommer komma i mål i god tid innan 10:40-planet från Visby till Stockholm. Jag går online och bokar flygbiljett och skickar ett meddelande till min namne Mia ”Jag kommer hem i god tid för att följa med på festen!”. Huvudet är 100% pepp, fotsulan brinner, överkroppen är oroväckande långt åt vänster, nästan så att jag får skavsår på armbågen för att den slår i marken…

Jag återgår till mitt slöa jag och får ta korta pauser igen. Bara att inse att jag är besegrad av Karin och Peter, men hoppet om att de behöver vila eller stanna en stund finns kvar. Segt tar jag mig framåt och i Klinte blir jag plötsligt pigg igen, solen har gått upp och fåglarna kvittrar. Jag joggar förbi en morgonjoggare och känner mig ostoppbar. Det håller i sig ungefär 10 minuter, då jag är tillbaka till att vara zombie. Hur lång kan den sista milen bli egentligen? Jag känner mig så ensam.

Jag kontaktar tävlingsledningen och undrar när jag ska höra av mig inför min ankomst? ”Var är du nu, och vilken fart har du?” Jag svarar först med en bild på mina fötter på asfalten ”Här är jag”. Jag tycker att jag är oförskämt rolig och skrattar högt! Får svaret att de vet preeeeeecis var jag är då…. Kontrar med att jag passerat Villa Villerkulla om jag inte hallucinerar, och att det tar 8-14 min per kilometer. ”Med eller utan ”Lilla Gubben”?” får jag till svar. Och attans vad sugen jag är på att inte sätta ner min vänsterfot i asfalt igen! Tänk att få rida häst, eller hoppa upp på en cykel! Jag börjar gråta. Allt är så vackert och allt gör så ont. Jag vet inte riktigt vad jag vill, förutom att de sista kilometrarna ska gå snabbt. Och att få en kram.

Jag närmar mig målet och joggar så gott jag kan, när jag ser fängelset och bara har 195 meter kvar gör det så ont under vänsterfoten att jag ser stjärnor och får stanna och återhämta mig. Längre fram står Henrik ur tävlingsledningen och vinkar ”Kom här! Nästan framme!”. Jag tar mig samman och lunkar med min kropp starkt lutande åt vänster och mässar orden ”Döda mig, döda mig, döda mig” och ”Stackars fötter, stackars fötter” omvartannat.

Utanför fängelset i Visby, som utgör målet för loppet, står grundaren Peter och tar emot tillsammans med Henrik och Stefan. Alla ger mig en kram och jag får en alkoholfri öl. Jag är i mål 07:59 på morgonen, 9 timmar snabbare än föregående år, trots massiva problem och inget som kom serverat. Jag är snabb på att fråga ”När kom Karin i mål?” Jag får svaret att hon är inte i mål, hon är bakom mig. Jag har jagat en hallucination och ett spöke i över 3 mil. Men det var en kul jakt. Tror jag.

Jag sitter och ojar mig över mina trasiga fötter, och ber om ett foto. Killarna tycker att det är roligare att jag har slagsida. Jag får stenen med min tid målad och jag blir rörd till tårar. Ingenting fungerar med mig. Förutom mitt driv. Jag får låna en handduk, hoppar på ett ben in i duschen och tvålar in min sargade kropp. Håret blir tvättat ordentligt för första gången på sex dygn, och jag doftar gott och får på mig vanliga kläder.

Jag kommer på att jag har ett plan att hinna med så jag ber om att de ska ringa taxi. Väl på flygplatsen köper jag kaffe, smörgås och en grekisk yoghurt med granola. Får i mig kaffet och mackan. Folk hjälper mig till planet och ser till att jag kommer ner i sätet. Mina vita strumpor färgas av blodig vätska men jag orkar inte bry mig, jag är så trött. Somnar i stolen med min vänster sida lutandes mot flygplansfönstret och somnar direkt. 9:30 tar planet fart och före 11 är jag hemma i min egen säng, fortfarande med blött hår från morgonens dusch.

Veckans vinst!

På mindre än tre timmar har jag alltså gått i mål, gråtit, druckit öl och tjatat med killarna, duschat, tagit mig hem och ligger i sängen. Här dunkar det som satan i foten och jag kan inte gå, jag bannar mig själv som glömt den grekiska yoghurten i en påse i hallen, men rullar ur sängen och ålar mig fram för att få något i mig. Sedan sover jag. Ack så kroppen behöver detta. Det blir inte någon fest för mig. Men det blev vinst i att ta sig hem efter målgång.

Om jag ska göra detta igen? ALDRIG! Nästa gång är det jag som tar med mig min mamma och visar ön. I bil. Kanske att hon ska få testa att sova i en av de femstjärniga busskurerna!