”Pappa – jag visste aldrig riktigt om du var stolt över mig. I hela mitt liv har jag sökt din bekräftelse. Jag trodde hela tiden att om jag bara presterade lite mer så skulle jag få din uppmärksamhet. Först i vuxen ålder insåg jag att du hade andra sätt att visa din kärlek på. Sätt som för mig var svåra att fånga. När jag pratade om loppen jag skulle springa genom öknen, om distanserna jag gjort genom Sverige och de tokiga utmaningarna runt Gotland så sade du att det var ren och skär dårskap. Fast du sade det med ett leende, och jag tolkade det som att du trodde på min förmåga. De korta telefonsamtalen genom åren (90 sekunder långa) när jag försökte beskriva vad jag gjort, tolkade jag det som att du var totalt ointresserad. Veckan innan du somnade in bjöd du hem gubbgänget på kräftskiva som jag fick ta hand om, för du kunde bara vara uppe några minuter i taget då. En av gubbarna frågade om jag var hon som springer så mycket och varit i Kenya och joggat med farliga djur. Var jag hon som gjort 100 miles i Täbyskogarna? Jag var pratad om. Jag var tänkt på”
Jag landade i att min pappa hade sett mig. Han var uppmärksam och stolt utan att jag fick höra det direkt. Vi har olika sätt att kommunicera och förmedla oss. Jag var tränad på att kommunicera annorlunda.
Ändå blev mina sista ord till dig en överenskommelse om en prestation. Att jag skulle sätta rekord i löpning. Men denna gången var det inte för att få din bekräftelse, det var för att landa i min egen övertygelse.
Fakta om loppet
3-9 september 2026. Start 12:00
IAU Gold label, World championship in 6 days running
Plats: Balatonfüred, Ungern
Banan: 898.2 meter lång
Jag, Jenny L och Jenny S delade på en liten stuga vid banan. Vår support Maria Jansson (Nordisk rekordhållare på 24h) skulle ansluta efter ett dygns löpning. Vi ordnade till huset i sektioner och försökte skapa ordning i något som kunde bli total kaos.
Vi hade alla olika mål, olika behov och olika sätt att ta oss an våra utmaningar. Jag hade en enkel plan att förhålla mig till, den såg ut såhär:
Jag delade in dygnet i 6-timmarsblock med tydliga instruktioner till supporten.
Här hade både räknat och skrivit fel men orkade inte lägga energi på att rätta till det. Jag tänkte att jag skulle upp över 545 km och därmed låna rekordet på W55. Jag utgick från mina dagsdistanser från Gotland Run.
Jag lägger energin på saker jag kan påverka
Vädret var varmt, ruskigt varmt. Det gick bra på förmiddagarna fram till 11 ungefär, sedan var det nästan ingen skugga på banan och det var runt 30 grader och gassande sol. Jag fokuserade på att dricka, ta salt och vätskeersättning. Under de allra varmaste timmarna på eftermiddagen gick jag bara. I huvudet stuvade jag om blocken och tog distanserna per 12 timmar istället. Sömnen jag hade planerat blev mycket kortare så jag hade utrymme för att ta det lugnt. Blev jag för trött, sov jag. Började fotsulorna ömma, vilade jag dem 10 minuter. Jag fortsatte att fylla på med energi även om jag kände mig pigg.
När det tokregnade under några timmar en dag valde jag att sova och inte blöta ner fötterna i regnet.
Sömn och vila
Jag hade planerat in rätt mycket sömn för jag vet att jag är riktigt sömnig mellan 00-04:00 och inte särskilt produktiv på banan, och hade räknat med ytterligare vila under de varma timmarna. Jag satte då klockan på 90 minuter men var ute på banan efter 45 minuter. Jag sov 3-4 timmar på natten. Det var varmt i huset på dagarna men ok på natten. Det fanns ett tält med tre fantastiska massörer där jag fick benmassage två gånger om dagen. Kati Kiss var även kiropraktor och knäckte min bröstrygg vid ett tillfälle, vilket var mycket välkomnande.
Energin
Arrangören stod för full energisupport. Lunch och middag levererades till våra hus och frukost serverades i depån efter varvningen. Där fanns det även smörgåsar, godis, vattenmelon, äpple och varma soppor på natten. Trots detta hade vi med oss egen energi i form av blåbärssoppa, energidrycker, bananer, Snickers och massa olika drickor. Vi tryggade även upp med frystorkad Turmat.
Sorgen
När loppet startade klockan 12 på torsdagen var det mindre än 48 timmar sedan pappa somnat in och vi tagit ett sista farväl vid hans sida. Jag var nog fortfarande i chock. Jag berättade för de svenska löparna hur det låg till och de var alla så fina och lät mig landa i känslan utan att pusha mig.
Löpmässigt tog jag det lugnt för att känna in kroppen och den fysiska kapaciteten. Efter några timmar landade axlarna lite längre ner, stressen från GR511, supportande på GAX, renovering i huset, filmning, 60-årsfest, fixande av sons bröllop och de sista veckornas roddande av sjuk pappa rann av mig. Jag rörde mig fysiskt in i meditation, varv efter varv. In med energi, fortsätta runt. Tänka mina tankar färdigt, låta känslorna ta plats. Jag pratade och skrev muntliga brev till pappa. Vid 8:30 dagen efter brister det. Tårarna börjar rinna och jag blir mer och mer ledsen. Fyra varv springer jag och fulgråter och hulkar. Helt för mig själv, vill inte ha någon kram eller fråga av någon annan, vill bara vara i sorgen. Det var förlösande.
Allt blir så avskalat och nära när man utsätter sig för en fysisk och mental påfrestning. Jag landade fint efter gråtsessionen, åt frukost och vilade mig en stund. Rätt känslomässigt slut. De kommande dagarna hände samma sak vid ungefär samma tid, alltid mellan 8:15-8:45. Sorgen fick sin plats och jag letade fram ljusa minnen och vad pappa kommunicerat genom åren. Hans tro på att jag kan klara vadsomhelst (byta däck, dra nya telefonledningar mellan våningsplan, föra hans talan med läkaren vid inskrivningen på palliativa avdelningen).
Jag hade långa samtal med Jenny L och Jenny S som båda har förlorat sina pappor. Jag fick massor av stöd och emotionella tips. För detta är jag evinnerligt tacksam. Jag är också för evigt tacksam mot mina syskon som släppte iväg mig och tog hand om första mötet med begravningsbyrån.
Samtidigt som jag lägger kilometer efter kilometer bakom mig så inleder jag ett fint sorgearbete. Det låter helt vansinnigt att dra iväg på något så galet och idiotiskt med en nyss bortgången pappa, men jag fick en lätt känsla i själen av att få sörja på mitt sätt.
Nu hade jag ju dock lovat att ta med ett rekord hem, dedikerat till pappa.
Leave a Reply