Genomförande
Jag kände mig som en rookie på 6-dagars och lyssnade på alla tips från Jenny Lindroth innan loppet. Hon har kört detta två gånger innan och kan upplägget. Hon bjuder friskt på allt man bör tänka på, armsleeves att doppa i vatten, täckande keps/löparhatt, strategier, upplägg och hur folket och organisationen är. Det kändes som att jag hade facit till provet, men vi alla vet att ingen kan göra jobbet åt en, jag ska fortfarande springa de 144 timmarna. I del två visade jag hur jag lade upp en 6h plan och samlade kilometer per dygn. Detta höll jag mig till hela tiden. På tredje dygnets slut låg jag 3,7 km efter plan och valde att pinna på lite extra och sova mindre. Inget som var jobbigt eller påfrestande.
Strategi
När vi började närma oss det andra dygnet och alla hade hittat sin fart och sitt flow, där vi sprungit ifrån vardagen och befann oss mitt i nuet, så teamade jag upp med Jenny Lindroth. Vi hittade strategier att ta oss runt banan utan att börja promenera. Vi satte upp mål som ”från tältet till mackapären” och ”från parasollet till mojängen”. Alltid springa utför förbi vår stuga.
Med tanke på att jag fick stark slagsida åt vänster under Gotland Run så ville jag undvika allt som kunde göra att jag säckade ihop åt endera hållet. Det var många löpare som redan var sneda åt höger, vänster eller lutade framåt. Vi valde att gå igenom samtliga kurvor, och min kropp höll sig rak loppet igenom. Vi höll sällskap i många timmar, nästan ett dygn och pratade om relationer, om att vara mamma, våra nojor och glädjeämnen. Ett fint sätt att lära känna en annan människa. Dag fyra hade jag samma upplevelse med Jenny Stengård, långa härliga samtal som blir djupa rätt snabbt för att skalet saknas. Vi delade upplevelser och reaktioner. En natt var vi så trötta men skulle ta tre varv till, vi skojade och skrattade så att vi nästan kissade på oss. Vi försökte berätta det roliga för vår support Maria, men hon skrattade inte lika friskt åt att nästa gång tänker vi packa en harpa och en Babuschka istället för 62 rör vätskeersättning.
Jag kan inte skriva inlägg utan att nämna de svenska killarna. Vi hade även Robert, Mikael, Peter och Niklas med i tävlingen. Jag hann prata om pappa och renoveringsupplägg under dygnen, de pinnade på och Mikael tog M60 rekord till slut. Peter hade höga ambitioner och kutade på tok för fort för att jag skulle kunna föra samtal med honom, istället gjorde jag det med hans supporterteam ”Bröderna Kindgren” och det skojades friskt om våra motståndare runt banan. Robert hann bli sjuk och friskna till, Niklas pajade något på kroppen och bjöd på sönderklippta skor.
Att följa sin plan och samtidigt socialisera är viktigt för mig. Det är lätt att göra en plan, men sedan gäller det att skapa förutsättningar och strategier för att genomföra den. Som min chef säger ”If we fail to plan, we plan to fail. When we have a plan, it’s time to plan-to-make-plan”. Eftersom jag är en känslolöpare och drivs av att känna mig stark och kunna pinna på så valde jag att vara social eller sova när det var som jobbigast (varma eftermiddagar eller vargatimmarna). Jag valde även att omfamna min sorg över pappa.
Support
Maria. Det går inte med ord att beskriva hur viktig hon är i ett lopp som detta. Hon servar och fixar vid sidan om. Hon utmanar lagom och säger till på skarpen när vi vill ha våra snuttefiltar och fly från det jobbiga. Det är som att hon förstår precis hur hårt hon ska pusha. Den enda dippen jag hade varade i tre timmar. Den sammanföll med mina pappa-gråt-attack på morgonen den tredje dagen. Hon lät mig trilskas och gav min kropp energi. Hon lyssnade på mina dåliga ursäkter och lät mig faktiskt vila i 30 minuter. Sen var den över. Efter detta kollade hon på signaler och skickade i mig U-intend när jag började närma mig samma känsla. Inte en enda dipp till på hela loppet. Av 144 timmar spenderades 141 i glädje och välkomnande sorg. Aldrig att jag ville ge upp eller kliva av.
Maria fixade allt vi bad om. Det levererades visdom, pizza, avhjälpte ont, fyllde kylen med kalla alkoholfria öl, diskade, plockade och tvättade våra kläder. Varje morgon fick vi nybryggt kaffe och nykokta ägg. Kaffet serverat i porslinsmugg och vi fick sitta ner. Det var ett givande och ett tagande. Ibland visste hon mer om våra behov än vi själva.
Kroppen
A lean, mean, big kick-ass-machine. För varje dag som gick blev jag starkare. Jag tog hand om fötterna, gick till fantastiska Kati Kiss och fick massage två gånger per dag. Jag åt och drack hela tiden. Benen var starka, det enda som ömmade var min ländrygg. Kanske inte så konstigt med alla kilometer på asfalt.
Att plocka hem ett rekord
När jag den tredje dagen kände att kroppen var intakt. Inga blåsor på fötterna och inga tendenser till att luta, då kände jag att jag hade ett PB inom räckhåll. Jag passerade 300 km och sprang med flagga, jag passerade 400 km och den flaggan kändes större på något sätt. När sista kvällen kom var det dags för 500 km flaggan och jag hade då 35 km till W55 rekord och ytterligare 10 km till mitt personbästa. Jag fick sällskap av Jenny S och tog några varv till för att få gå och sova sedan. Jag gick och lade mig med 510 km i plånboken och tid fram till 12:00 dagen efter. Maria utmanade mig att inte sova, men jag var för skör just då och lovade att ge henne kilometrarna innan hon vaknade.
Både Jenny och jag ställde klockan på 4 och bröt ihop i köket av trötthet och skratt. Hon råkade säga att hon haft svårt att somna och tagit studsmattan till hjälp (skulle vara spikmattan). Jag såg bilden framför mig hur hon med 5 dagars löpning i benen ville vila lite genom att studsa på studsmattan och hoppa i säng. Köket fick sig en skrattdusch äppeljuice och vi var glada i humöret när vi steg utanför stugan den sista dagen.
Det roliga händer ju på banan! Megan Eckert från USA var på väg att slå världsrekord och vara den första kvinnan över 1000 km. Det var helt fantastiskt att följa henne och hennes team under tävlingen. Hon var alltid trevlig, klagade inte på om någon gick på innerbana i svängarna och hon fick ta en längre väg. Hon hejade tillbaka och hennes support lyfte upp alla andra löpare också. Det var så stort att få vara på plats när hon slaktar det tidigare rekordet och därmed slog männen i USA. Den fjärde människan i världen att klara över 1000 km. Jag bara sprang och sjöng ”Jag var där, jag var där!” med Laleh.
Med ”lätthet” ger jag Maria 15 km. Jag ger henne 10 till, jag närmar mig det svenska W55 rekordet (535,2 km) och hon langar en svensk flagga åt mig. Jag springer ett varv med den, pratar högt med pappa ”Titta det gick! Jag gjorde det!” Klockan passerar precis 8:25 när rekordet slås och jag dedikerar det helhjärtat och kärleksfullt till pappa. Samma tid som jag brukar ha mina sorgevarv, samma tid fick jag ge honom rekordet. Jag tror aldrig att han tvivlade.
Jag slog mitt personbästa och det nya W55 rekordet i Sverige lyder 558,832 km. Detta resultatet gav mig en tredjeplats i W55 tävlingen globalt och jag fick gå upp på podiet och ta emot pris.
Somliga saker går inte att berätta utan måste upplevas. Jag hoppas trots detta att du har fått en liten bit av min upplevelse genom denna race report.
Leave a Reply