Målet jag hade satt för Gotland Run 2026 var följande:
Dygn 1: 120 km (kom 109 km)
Dygn 2: 100 km (kom 64 km)
Dygn 3: 80km (kom 90 km)
Dygn 4: 85 km (kom 78 km)
Dygn 5: 80 km
In i mål: 46 km
Jag låg efter och det kändes som att jag tappat 12 timmar på toa. Hursomhelst är detta ingen ursäkt att tycka synd om sig själv. Jag upplevde turen ner mot Slite så mycket mer positiv än föregående år. Jag hade växelvis gått/sovit och haft sällskap med Marie och/eller Henke under en del sträckor. Det är fint att få höra människors resa i livet, vad de jobbar med, skämta och skratta bort några kilometer. Dessa två människor fattade jag extra tycke för och lägger samtalen i min ultrasjäl som en skatt.
Tanken att börja springa hade slagit mig. Kanske att jag skulle försöka? Det eviga traskandet på asfalten hade så smått luckrat upp fotsulan på vänsterfoten och huden började lossna och krypa upp mellan tårna. Jag gjorde rent fötterna och smetade på Sportslick. När jag väl var igång smärtade det inte så mycket och jag kunde gå och lyssna på ljudbok och blicka ut över det fantastiska landskapet, de vackra stenhusen och lammen som betade. Jag småjoggade och var framme i Slite lagom för att vara hungrig på pizza. Några löpare hade precis avslutat sin måltid och fortsatte sin färd. Jag delade pizza med Marie, och vi hade sällskap av Holländare Daniel. Marie ville vila fötterna i högläge men blev attackerad av ett gäng rödmosiga gubbar som ansåg henne vara olämplig… Många tankar hinner rinna genom skallen när vuxna män med stora magar sitter och dricker starköl med stirr i blicken 15:30 en måndageftermiddag. Vem är lämplig och för vad?
Nu var jag pigg efter energipåfyllningen och kunde börja jogga. Tanken var att ta mig till Angel Station 3 – Pilgrimshuset i Hejnum.
Väl framme där var jag inte trött utan fyllde bara på med energi och traskade vidare. Jag bokade ett rum på Liste vandrarhem där jag antog att fler löpare skulle ta in för natten. Det var lätt att ha ett mål att ta sig till. Farten ökades och jag var på plats en timme före plan. Eftersom fötterna var så illa så bestämde jag mig för en längre vila för att låta dem läka lite. Det var skönt med en dusch och att få lukta rent igen. Skrev i noteringarna ”BRA DAG!”.
Under natten hörde jag när andra ”smög” iväg och fortsatte sin färd. Jag kände ingen stress utan tog hand om fötterna och gjorde mig i ordning först vid 5-tiden på morgonen. Det var ljust och svalt (8 grader) ute så jag kickade igång benen och en härlig spellista som den svenska rekordhållaren på 24h, tillika vän Maria Jansson fixat åt mig på Spotify. Fick fart på benen och mötte dagen med ett leende.
Vägen mot Katthammarsvik gick så mycket fortare än vad jag siktat på, så jag kom dit 2 timmar tidigare än beräknat. Min gamla kollega Sara såg mig från bilen och utbrast ”Är du redan här? Då åker jag hem igen!”. Jag tog en sväng in på Tempo, glad att vara där när det är öppet. Jag var rätt seg och det var svårt att tänka på vad jag skulle köpa. Jag försökte hälsa på personalen men ingen hälsade tillbaka. De hade däremot sina stora korgvagnar i vägen på alla ställen så jag fick gå omvägar, vilket sög i mina ömma fötter. Efter att ha lämnat charkgången där butiksägaren snäst åt sin personal om vart flanksteken egentligen skulle ligga så roffade jag åt mig några ostar babybell och gick och betalade. Kassörskan sade i alla fall ”Ha en trevlig dag nu!”. Solen gassade så jag gick ner mot kajen och köpte glass. Jag såg Sara ovanför på vägen men kopplade inte att det var dit jag skulle. Så i år igen var jag på väg rätt mot kajkanten där vägen tar slut, utan att fatta att jag var vilse. Sara stod och vinkade ”hit ska du!”. Jag låtsades som att jag bara kollat in omgivningen och smaskade på glassen… och tog mig till den rätta vägen.
I Saras trädgård bjöds det på pannkakor, banan och saft. Jag tog med mig några extra. Sara berättade att Karin passerat för en stund sedan men kände sig lite jagad av mig. Då ville jag inte förstöra den känslan, så jag beslöt mig för att inte vila utan traskade på så att avståndet mellan mig och Karin inte skulle bli så stort.
Ringde Maria. Ringde mamma. Facetimeade med mitt barnbarn. När livet är så påtagligt under fysisk rörelse och känslorna kommer snabbt, är det lätt att längta efter en kram, en klapp på kinden eller ett värmande ord.
Jag är aldrig så levande som när tankarna får tänkas klart, känslorna får kännas fullt ut och jag är totalt i nuet. Jag har inte bråttom någonstans, vill bara att min flock ska komma till mig i min härvaro.
Jag höll lite koll på vädret, och arrangörerna varnade för storm och åska till natten. Det skulle verkligen bli oväder och varningarna fanns överallt. Jag tänkte att jag skulle vara snabb ner mot Ljugarn och ta mig vidare mot Angel Station vid 313 km innan ovädret drog igång. Men det hann börja regna. Jag hade sällskap med Karin när vi närmade oss Ljugarn och hon skulle möta upp sin mamma för en kopp kaffe, jag siktade in mig på Bruna dörren för en hamburgare. Det regnade och blåste så häftigt att allt blev blött, min regnponcho fladdrade och drog in vatten längs med ryggen för jag hade missat att dra upp kapuchongen.
Det var stora sjöar av vatten på gatorna och fötterna blev snabbt blöta. Jag kom fram till Bruna Dörren men i och med regnet var uteserveringen stängd och det var kö till borden inomhus, jag såg inte ut att passa in. Jag smet in på toaletten och satte på mig regnbyxorna, regnjackan och dra åt regnponchon så gott det gick över hoka-hatten. Funktion framför stil. Besviken över missad burgare gick jag till Coop Ljugarn, där Sveriges i särklass trevligaste personal arbetar, och köpte mig kyckling och bröd. Fyllde på ryggan med blåbärssoppa och bananer. Jag frös rejält och mina händer var som isbitar. Tyvärr sålde de inte vantar, men väl lammullssockor som jag köpte och trädde på händerna.
Du ser inte ut som en löpare!
När jag ställde mig under taket utanför butiken kom en kille (kallad Spindeln) fram till mig och frågade ”Är du med på det här med att springa runt Gotland?” Ja, sade jag. ”Jag känner Jenny Lindroth, hälsa henne. Du ser verkligen inte ut som en löpare!”
Tack. Tror jag. Tog mina storpotätervantar och joggade därifrån. Full av energi, gott om spring i benen och med ett fantastiskt glatt humör i regnet.
Väl i När var det dags för torrpasta bolognese och hänga upp alla kläder på tork. Jag tvättade av mig de sedvanliga F:en (Fejset, Fiffi och Fötterna) och förberedde för morgondagen. Karin anslöt strax efter och vi gick upp på övervåningen för att sova. Stormen dundrade utanför och jag såg hur träden vajade oroväckande långt åt sidorna. Trots detta sov jag rätt gott.
Peter L var också i huset. Vi åt ”frukost” tillsammans alla tre och Karin fixade kaffe. Jag tog god tid på mig och lämnade huset en halvtimme efter de andra. Ute på vägarna låg det omkullfallna träd över vägen, över bilar och över mosade staket. Jag är glad att jag valde att vara inne och få en längre vila.
Jag hade nu tagit mig 313 km och tänkte samla ihop ytterligare en halvmara innan dygnsincheckningen klockan 10:00. Jag hann till Havdhem och registrerade mig på 335 km. Nu började jag se ljuset i tunneln, inte alls långt kvar till målet! Det enda smolket i bägaren var den ömmande vänsterfoten som nu även fått en blodblåsa under trampdynan ner mot hålfoten. Detta gjorde att jag haltade periodvis och fick en sned gång. Jag låg 45 km efter planen men hade god fart. Bara att tugga i sig kilometrarna.
Leave a Reply