>Idag hade jag varken eller.

Trött och seg, trots en nykter 30-årsfest, tog jag mig till TSM. Min tanke var att haka på 3:45-gruppen idag. Fast det är ju inte tanken som räknas – det är handlingen. Både förnuftet och känslan måste jag ha tappat på vägen. Anslöt mig och min stela rumpmuskel till 3:30-gänget. Medelhård distans. 11 kilometer. Fart: 5:10. Det brukar jag ju greja.

Klarade uppvärmningen.

Klarade första kilometern!

Klarade mig tills klockan visade 9,56 km.

Cementklump på. Tvärstopp. Inte ont – men svag!

Slöjoggade och skickade arga tankar till min icke fungerande hjärna. Gick de sista 500 metrarna.

Var tyst.

Var dum.

Var trött.

Cyklade hem. Gjorde de sista löpskolningsövningarna utanför huset, stretchade och sitter nu här med ömmande skinka. Strålandes ner i baksida lår. Fast med samtliga kryss i Nix utmaning. Yey.

Övertränad?

Dum?

Inte tillräckligt naprapatpimpad?

Ovilad?

Jag har haft precis samma känningar förut. Jag grejar det med mindre löpning i veckan och naprapatbesök imorgon. Men Militärträningen vägrar jag att hoppa över. Aldrig. Över min döda rumpmuskel!

**********************************