Jag har spenderat några dagar i fjällen med mitt jobb. En kollega är veteranmästare i storslalom, och superduktig på att lära ut. Han körde ett teknikpass för carving med ett gäng. Vi fick alla personlig feedback och han var på mig om två saker:
- Böj mer på benen
- Låt skidorna göra jobbet
Med mitt kontrollbehov lät jag bara skidorna göra jobbet andra delen av svängen. Jag ville styra och ställa – bestämma över skidorna och vad de skulle göra. Nöta, nöta, nöta. I flera timmar försökte jag sedan hitta rätt.
Adrenalin i en tävlingsmänniska
Som ett skönt avbrott i teknikträningen körde vi storslalomtävling med tidtagning. Det är märkligt hur en lugn kropp som kör i samma backe får rejäl pulshöjning så fort portarna placeras ut och tidtagningen är aktiverad. Tävlingsmänniskan i mig var väckt. Vi fick två åk var på oss där tävlingen gick ut på att pricka tiden så lik som möjligt bägge åken – och jag vann! Jag körde med 24 hundradelars skillnad. Jag är så stolt över min första slalomvinst 🙂 Men lät jag skidorna göra jobbet? Nja – jag vet vad jag behöver öva på – men smart körde jag inte.
Smartare träning
Innan vi skulle packa in oss i bilarna imorse hade jag dessutom lovat att köra längdskidor. Min längdkarriär ser ut så här:
Fram till 2009: Noll skidåkning
2009: Tjejvasan 30 km
2011: Skidläger med IF Linnéa: 70km
2011: Öppet Spår (Vasan): 90 km
2013: Hälsporreåret: 6km träning
2017: Julhelgen 10km+5km
Totalt 211 kilometer. Och livrädd för backar. Givetvis var spåret vi skulle åke jättekuperat. Jag blev nervös. Men denna gång lyssnade jag på min kollega som sa ”Låtsas ha geleknän och låt skidorna göra jobbet”. Trots branta backar med svängar som avslutning höll jag mig stående hela rundan. Jag lät skidorna göra jobbet. Här var jag smart. Rädslan försvann helt och jag fick till ett svettigt pass med skidlöpning i uppförsbackarna.
Leave a Reply