Här kommer den andra delen med missödena och mindre av det rosaskimrade fluffet. Du som vet med dig att du är lite känslig kan sluta läsa nu och istället kanske baka ett par goda chokladbollar!

Jag har tre styrkor som hjälper till lite extra och gör att jag kan springa långa distanser

  1. Pannben och vilja
  2. Stålmage
  3. Snälla fötter

Under tävlingen i Esbo fick jag erfara vad som händer när dessa inte fungerar optimalt

Thomas, Roxen, Johnny, Diana, jag och Ellen innan start. Foto: privat

Thomas, Roxen, Johnny, Diana, jag och Ellen innan start. Foto: privat

Pannben och vilja

Jag höll mig glad hela tiden sånär som på en kvart. Pannbenet var snällt och viljan att komma åtminstone till mellanmjölksresultatet 180k fick mig att faktiskt promenera i hop ett maraton. Tyckte inte ens att det var tråkigt. Självklart finns det förbättringspotential för pannbenet att bita ihop, ignorera smärta och leverera lite resultat också… men när jag nått målet för ”En skön känsla” så ville jag inte pinas. Svagt eller smart – det beror på hur trött jag är hur jag väljer att se på det.

Stålmage

Det var inte så mycket i min matback som lockade till slut. Foto: privat

Det var inte så mycket i min matback som lockade till slut. Foto: privat

Kanske har jag tagit min stålmage för givet? Hursomhelst så åt jag väldigt mycket veckan innan och frångick min plan lite när det gäller val av mat. Jag prickade in 2 av 5 veckan innan och öste på med godis. Alldeles för mycket godis. Maten jag åt istället för det jag brukar var i och för sig bra näring men inte särskilt mycket grönsaker och inte precis som jag brukar äta. Resultatet? STENHÅRD mage. Detta började redan 5 dagar innan loppet och jag blev mer och mer fylld. Socker gör att matsmältningen går långsammare och jag hoppades på att jag skulle få bli lite nervös och därigenom få en naturlig tömning. Skit in skit ut.

Det uteblev.

Redan på fredag morgon hade jag problem att få i mig frukost för att jag var fylld. Tarmarna var stenhårda och magen putade ut. Jag ignorerade varningen och tänkte att jag nog bara är lite vätskefylld. Lördag morgon och bara ett mindre toabesök. Tänkte inte så mycket på det då, men fick en riktig proppmättskänsla snabbt – och JA, jag fyllde på med stor frukost.

Full of shit.

Två timmar efter starten kunde jag äntligen gå på toa. Blev av med lite av ballasten. Men långt ifrån 4 dagars mat. När jag sedan sprungit med fyllda tarmar som masserats i 12 timmar så är magen hård som sten och ömmar rejält. Illamåendet kom och jag kunde parera det efter ett tag men magen gjorde ont. Varje löpsteg gjorde att magen ömmade och ny energi ville inte riktigt processas. Jag försökte bli av med innehållet i det välmasserade tarmsystemet men magen samarbetade inte riktigt.

Bara att acceptera. Ibland lär man sig den hårda vägen.

Snälla fötter

Alltså! Mondo underlag. Stenhårt och inte alls trevligt mot fossingarna. Mina fötter som annars klarar sig rätt långt utan varken blåsor eller skav svullnade rätt snabbt. Fötterna var sämre efter 22 timmar på Esbo än efter 49 timmar och 25 mil under Trans Scania! Detta kan bero på att loppet går inomhus där det är lite varmare och torrare – vilket inte direkt håller fötterna svala. Trots ömsint vårdnad veckorna innan och minituös perfektion i insmörjande och procedur innan loppet så höll de sig inte riktigt. Jag förstod redan innan att höger tånagel skulle få en blåsa under sig. Den har varit lite demolerade sedan Trans Scania.

Jag kände efter 18 timmar att blåsan på höger tå kom, men det tog ytterligare 3 timmar innan den sprängdes.

Vad är en sprängd tå?

Jo – när vätska- och blodblåsan under nageln växer sig så stor att nageln inte orkar hålla emot trycket så sprängs den liksom. Blåsan är inte bara UNDER tånageln utan med ca 1cm upp över nagelbandet. När den sedan sprängs så sitter nageln kvar i nagelbandet och en liten bit av roten är förankrad. Detta gör fruktansvärt ont.

Jag sprang av banan och sa till Roxen. Sprängd tå. Tog fram Alsolsprit, nål och bomullspads. Tryckte ut vätskan, gjorde rent ordentligt med Alsolspriten och klämde hål på vätskan runt nagelbandet (don’t do this at home – kan bli infektion), nu gled nageln runt i den våta blåsan och jag tog en alsolindränkt pad och satte allt på plats med tejp. Ut på banan igen med svidande tå. Just do it.

Sen kom vänsterfoten…

När en timme återstår hade jag samtliga naglar på vänsterfoten simmandes i vätskeblåsor. Varmt, ömt och ont. Bara att ignorera och fortsätta gå. Jag besparar er bilder.

Många stod och hejade den sista timmen. Så roligt! Foto: privat

Många stod och hejade den sista timmen. Så roligt! Foto: privat

De sista timmarna

gick jag bara. Jag är glad att mitt psyke orkade hålla uppe humöret och att jag inte kastade in handduken. Jag hade svårt med fokusförflyttningen och fick ta ett varv i taget. När jag gick ömmade fötterna och när jag sprang ömmade magen. Efter en stunds löpning kom illamåendet så jag beslöt mig för att bara gå helt enkelt.

Summa summarum. Jag har lärt mig en hel del om min uppladdning och att vara snäll mot kroppen och inte förlita mig på gamla meriter. Jag fick den bra känslan och upplevelsen som jag var ute efter och jag inser med full styrka att det är roligast att springa utomhus. Jag ser mer fram emot Trans Scania och Trans Pyreneerna än tanken på ännu ett 24-timmars, men man ska aldrig säga aldrig…