>…trots att hon var en ko!

Jaha – så var det alltså tjejernas tur att får vara med på (nästan) samma villkor som killarna. Tjurruset. Grrrr – hard core, coolt och ballt. Fast det förståss, tjejerna fick börja en timme tidigare. Heter det Tjurruset för tjejer också – eller Ko-springet…?

Tone, Britta, Pernilla och jag tog oss ut till Visättra i Huddinge, stämningen i bilen var som vanligt på topp. Mycket skratt och kramp i magen från torsdagens styrketräning för oss alla. Vi flamsade som sig bör – vi är ju tjejer… men vänta! Vi skulle ju till en tävling där vi skulle vara tuffa och coola. Vi skulle springa i träsk, brotta ner en björn, köra höga knän över bildäck…

Vi startade vid 12-tiden, Britta och Tone drog iväg och jag hamnade bakom några som egentligen sprang långsammare än mig. Jag hade inga direkta tidsmål utan såg detta som ett äventyr, såg riktigt fram emot klaffs och hinderlöpning. Brydde mig inte om tiden. Den första kilometern var på en smal väg, sedan på en äng – det var riktigt tajt och svårt att springa om. Jag hamnade i ett skönt tempo och njöt av solen som sken.

Efter ca 2 kilometer kände jag mig uppvärmd och det var dags för lite skogslöpning, först på en väg som övergick till en stig… som övergick till lycka. Berg och stockar, sten och härlighet! Jag passerade rätt många i uppförslutet och kände mig stolt som en tupp! De flesta sprang nämligen fult framåtböjda uppför och borde delta på en Linnéaträning för att få ett snyggt kliv i motlut 😉

Efter 4 kilometer var det dags för det första kärret. Klaffs! Rakt ner med vänsterbenet – som sjönk ner till låret. Jag bara skrattade. Det här va’ kul! Fruktansvärt kul! Klaffsade vidare och förstärkte känslan genom att säga ”klaffs, klaffs, klaffs!” (Jag gör även schwuch-ljud när jag åker slalom). Det var väl inte så blött tänkte jag! Glad över att ha lyssnat på Magdas och Fredrikas tips på outfit – var ”återhämtningen” på materialet tämligen snabb. Mina Asics Noosa kändes aldrig tunga och mina funktionsstrumpor och tunna byxor sög inte direkt åt sig vätan.

Där andra halkade omkring tämligen ”flög” jag fram, över blöt-mosse-prydda klipphällar (sommar-Västkust-barn). Mina skor var perfekt och greppade tag som sugklockor. Plötsligt befinner jag mig i ett träsk till. Nu var det dags att sjunka ännu djupare, jag tog snabbt sikte på tuvor och tog mig fram genom små skutt och skratt. Vattnet var kallt men kändes rätt friskt. Det gick inte direkt att springa här och en tjej bröt ihop bredvid mig och började störtböla. Jag kände mig som G I Jane – eller MördarMia och drog på mig coola looken och skuttade vidare. Kärret var rätt långt och jag log brett när det övergick till klippor igen. Här satt det två fotografer där den ene säger ”Jag får bara likadana kort – leende tjejer, de verkar tycka det här är kul!”

Och visst var det kul. Man sprang mer med huvudet än med benen. Hela tiden var man tvungen att göra val ”Vart ska jag sätta ner foten? Var ska jag sätta ner foten?”. Skogsstigen som följde var fylld av rötter som slingrade sig som hala ålar. Men är man en mästare att parera hala ålar i Real Life, så är väl lite blöta rötter något som kan stoppa en! Jag försökte ta bort det fåniga flinet i fejset för jag kände mig urtuff. Och visst var jag klok som en ko-mamma, mitt fokus låg hela tiden på att sätta fötterna rätt, inte stuka något eller glida iväg i onödan. Säkerhet före dumhet.

Mellan sex och sju kilometer bestod banan av äng. Här plockade jag placeringar. Jag kände mig stark och höll ångan uppe, speciellt för att värma upp kroppen efter kärret som var kallt. Många flåsade tungt och jag använde deras tunghet som bränsle till mina ”lätta” fötter. Någonstans efter 7 kilometer fick vi smaka på hinder – över en bäck med hjälp av ett rep. Bara att ta ett djupt andetag och knipa ihop skinkorna! Jag hade vatten upp till brösten och var glad att jag hade tomt i fickorna och inte tog med mig kameran.

Lite mesiga hinder i form av rep skulle sedan passeras. Vi formligen kastades ut i ett träsk av en överentusiastisk funktionär. Träsket luktade sunkigt. Ur träsket kom man upp på en lövprydd gångväg, en fin transportsträcka fram till en riktig mördarbacke. Jag passade på att springa om lite tjejer. Den sista backen var brant och jag promenerade raskt upp, på toppen stod en funktionär och hejade ” Det är bara några hundra meter kvar!”. Jag satte fart på benen i nedförslutet, kände efter vilken ballast jag hade med mig och kunde konstatera att jag bara hade lite lera mellan tårna och kanske en igel mellan skinkorna. Jag kände mig inte tyngre och var åter glad över mitt klädval – framförallt skorna. Precis här, när jag har 150 meter kvar till mål, lyckan över terrängen och känslan över att vara tuff, precis här ville jag slänga en stor blöt puss till Magda Gad för Noosa-rekommendationen. *SMACK*.

Ökade tempot ytterligare, men lyckades ändå bli omsprungen – kanske för att jag tappade fokus lite grand när Clarence vrålade ”Heja Mia”. Tjohooo. Passerade mållinjen på 1:01:59 (?) och de första jag såg var Tone och Britta som gått in precis före mig. Några minuter senare var vi med Pernilla fulltaliga.

Vi bara tokskrattade och var överens om att det här var banne mig det roligaste vi gjort i hela vår löparkarriär! Jag hoppas att jag inte gjorde någon besviken för att jag inte persade igen 😉 för i sånna fall måste jag nog bli mer ball än glad.

Så – IF Linnéas terrängsektion är härmed instiftad.