Skogen fram till Dalby stenbrott var skuggrik och mina två smörgåsar lade sig fint i magen och spred energi till benen och huvudet. Ja, det där huvudet…
Det tar mig cirka tre mil att springa av mig oro, alltifrån tankar på jobb, ekonomi och annat som snurrar och tar plats i huvudet. Ju längre jag kommer desto mer skalar jag bort små bagateller som i vardagen ter sig som stora problem. För varje steg blir jag mer närvarande och totalt härvarande.
Förutom huvudet tar det också 3-4 timmar innan jag har kalibrerat mina svettningar. Jag svettas nämligen mycket. Efter en tid avtar svettningarna och jag hittar balans mellan vätska och salt. Det känns skönt. Allt är bra. Den förmodade PMS:en lyser med sin frånvaro.
Under de senaste 2 åren har jag dragits med Symfysit (inflammation i blygdben, smärta i nedre magmusklerna, ont i höfter och ibland strålande ut mot ljumskar). Det är en smärtsam upplevelse som skär som knivar där jag kan inte stå rakt. Jag har varit på utredningar, gjort rehab och försökt med alla medel att få bukt med detta. Det kommer i skov och jag har inte sprungit så långt som Trans Scania sedan jag fick diagnosen. Nu är jag supernervös att jag ska få ont i nedre magtrakten. Jag vill verkligen inte bryta, och om jag anser mig skadad ska jag inte uppta en av de få platserna i loppet.
Efter stenbrottet öppnar landskapet upp sig igen och solen gassar. Jag tar det betydligt lugnare och varvar gång och långsam löpning. Stefan möter upp med vatten, resorb och isbitar att ha i kepsen. Det fläktar knappt.
Vid Romelåsens dressinpark är glasskiosken öppen och jag köper två glassar. Där möter jag en kvinna i 40-årsåldern som står med ett gäng väninnor. Hon undrar vad det är för lopp och jag berättar. Hon är bekant med både loppet och var medveten om den långa distansen. Sedan säger hon “Ni startade i Bjärred i morse? Nu ska du till Haväng och vända och är tillbaka ikväll då?”
Jag tänkte att hon måste tycka att jag ser MYCKET snabb ut. Att greja 246 km på 12 timmar. Det är lite kul att se folks reaktioner för det är SVÅRT att relatera till distanser och fart.
I de allra flesta fall tänker nog folk “En mil = en timme”. Då borde 24 mil göras på 24 timmar. Det är ju bara gasellen Martin Scharp som grejar att närma sig detta. Han innehar banrekordet på 28:42:58.
Jag pinnar på upp och ner för Romelklint där Norra Europas största myrstack vuxit till sig ännu mer. Benen känns starka och skorna är luftiga men kanske något hala på de torra löven, torra barren och lös sand.
Jag promenerar vidare i solen och möter Stefan tätt denna eftermiddag. Jag ser till att ha kepsen på hela tiden och får en buff med isbitar att ha i nacken. Målet är att få en hamburgare och pommes frites i Blentarp, där jag även ska ladda telefonen och Garmin. Stoppet är skönt och jag var hungrig. Fettet och saltet är välkommet. Jag passar på att dricka massor, använda toaletten för att tvätta händerna och ansiktet med tvål och vatten, samt sätter hela huvudet i handfatet under kallvattnet. Jag mår väldigt bra och har inte ont någonstans.
Nu ska jag vidare och ta mig igenom det frukatde björnbärssnåret. Blodiga bilder har redan lagts upp av andra deltagare som ligger före mig.
Fortsättning följer…
Leave a Reply