Sista delen i Svenska Cupen i Backyard gick utanför Örebro förra helgen. Den fjärde tävlingen bjöd på den vackraste banan i skogarna kring Kvinnersta.
Tidigare deltävlingar:
Vinterbackyard – Säfsen 9 mars
Vårbackyard – Örebro – 30 maj
Sommarbackyard – Säfsen – 3 augusti
Höstbackyard – Kvinnersta – 5 oktober
När jag anmälde mig såg de enskilda dagarna lediga ut i min kalender, men när jag senare såg helheten visade det sig att två av tävlingarna krockade med annat.
Vinterbackyarden sprang jag in en silverplats på, det kan du läsa om här.
Vårbackyarden var dagen innan min dotters bröllop, där hann jag bara 15 varv innan jag prioriterade det viktigaste i livet – nämligen mina barn. Och -det gick utmärkt att dra på sig klackarna efter 15 timmar, och 100 kilometers löpning!
En av de viktigaste. Ja, i högklackat. Foto: Maria.Ljung.se
Sommarbackyarden blev en bedrövlig historia för min del. Åkte ensam hela vägen upp till Säfsen för att jogga 6 varv. Loppet var nämligen endast en vecka innan Trans Scania 246 kilometer, som var årets stora lopp för mig.
Mia skuttar på sommarbackyard innan TS. Foto lånad av arrangörens facebooksida. Taget av Ola.
Och nu då – äntligen dags för en Backyard utan närmare förpliktelser i nära anslutning. Det ska möjligtvis vara tjänsteresan till Helsingfors på måndagen som skulle kunna störa.
Min kollega Robin följde med som support. Han är en sån där härlig medmänniska som är nyfiken på ALLT. Han har hängt med på allt från Militärträning, till löprundor med packning och själv föreslagit racketsporter, skridskor och allt möjligt mellan himmel och jord. Han visste ingenting om ultra eller hur jag är i det sammanhanget.
Robin skulle fixa. Jag skulle springa. Sen framåt natten skulle min son Alex komma och piska mig. Målet var personbästa. 27 timmar.
Eftersom deltävlingarna inte varit särskilt gynsamma i timing sade jag till Robin och Alex att jag SKA ta pallplats. Helst persa på min tid (26h). Kortisolet var på plats, jobbet de senaste veckorna hade bidragit med 100% och jag visste att trötthet inte skulle bli ett problem (då). Om jag missat i de andra kunde jag ju rätta till det nu. Med orden ”Den ENDA som får vinna över mig är Linda Bengtsson” lämnade jag killarna.
Jag och mitt team hade jobbat över 60 timmar. Lägg till två flygresor och lite bilresa till Örebro så har du min vecka i kroppen. Foto: Maria Ljung
Sen träffade jag Linda. Hon behövde åka och jobba (läkare. Rädda liv och sånt, inte en sketen marknadschef som en själv). Hon bad mig göra mitt bästa och ta hem segern, då skulle hon kamma hem potten eftersom hon vunnit alla tre tidigare deltävligar. Hon slog mig i första deltävlingen och jag tänkte att nu, NU är min tid att ta hem guldet på åtminstone EN tävling.
Mina adepter Anna och Lisa hängde med såklart.
Leave a Reply