Tystnaden som uppstår när nysnö ligger tätt i drivor och tynger granarna bredvid dig är nästan öronbedövande. Som gör att du känner dig inbäddad i ett drömlikt tillstånd. Du är i ett fantasiland. Vitt. Mjukt. Böljande. Och tyst. Fötterna som som flyttar dig framåt ger knarrande ljud i den kalla snön. Som ett pärlband i takt, många löpare på ett långt led, tassar vi fram och andas som genom EN lunga. Det är som att luften runt oss löpare är speciell, den innehåller energi, fokus och målmedvetenhet. Inte alls så tunn och skör som luften bredvid oss. Att vara en del av ett ultra är en känsla av familjär gemenskap.

Med rytmiska steg tar jag mig fram på den tidigare pistade snöstigen. Jag väljer att springa så långt till vänster som möjligt där jag får lite grepp av den packade snön och slipper slira runt. Underlaget är utmanande. Likaså vädret. Från starten klockan 10:00 på förmiddagen har det snöat, vilket har gjort fötter och skor fuktiga. Jag vet att fötterna kommer att ta stryk i denna tävling.

 

Varven mäter 6706 meter och jag tar mig runt på 51-52 minuter. I varvningen kan vi gå in och värma oss, fylla på energi och byta kläder om så behövs. Det orkar jag inte riktigt med, vilket på natten, där minusgraderna kryper ner till 15, gör att jag tas av kylan. Min jacka som är fuktig av svett fryser snabbt till is och mina luftrör tar stryk av kylan och rosslar illavarslande. På ett av varven stannar jag upp och undrar om det är små hundvalpar som blir torterade, men inser att ljuden kommer från mig själv.

 

*********************************

Coolt att de stora snöflingorna lägger sig om en censur över mina ögon. Lisa, Anna och jag. Foto: privat

De första tre varven springer jag med mina adepter Lisa R och Anna B. Jag coachar dem på distans så vi har en massa saker att uppdatera oss på. Lisa kliver av efter tre varv, ett träningspass i benen, och beger sig till en 50-årsfest. Anna’s mål är 10 eller 12 timmar. Vi möter vår första dipp samtidigt under varv 7 och jag märker att Anna går in i sina tankar – förmodligen dealar hon med sig själv om att få kliva av. Eller fortsätta. Jag försöker tajma min pepp och säger efter 10 varv – nu är det bara två morgonjoggar kvar! Den ena är för dig och den andra för Lisa. Hon genomför dem och har 50 Miles som resultat. Jag fortsätter.

Eftersom det är Svenska cupen får man poäng efter placeringar. Jag har haft som skamgräns att klara 24h eller vara topp 3 inför Vinterupplagan. Föga visste jag vad kylan skulle göra med mig under vargatimmen. Under varv 13 spyr jag. Likaså under varv 14. Jag äter inte eller dricker i varvningarna. Energi har jag varit duktig på att få i mig de första 12 timmarna och vet att det räcker tills illamåendet lagt sig. Trots att det går åt många tankar att kraftsamla under dessa varv kommer jag in på 51:48 exakt båda varven. Benen känns pigga och kroppen gör det den ska. Tankarna är ännu så länge i samarbete.

 

Vid varvningen får jag all hjälp jag kan få av Stefan. Jag har gjort ett schema och mina önskningar står framdukade, och vill jag ändra är han snabb med att fylla på med blåbärsoppa, fixa riskakor, salta avokadon lite extra och langa saltgroggar för att få bort illamåendet. Jag skickar iväg honom att sova och tänker att jag klarar natten själv. Hinner dra på mig en torr merinoulltröja och min tunna dunjacka. Den blir varm och skön, men jag fryser hela tiden de första 3 kilometrarna av banan. Mycket energi går åt att reglera temperaturen. När 16 timmar har gått är vi tre kvinnor kvar. Mitt första delmål är nått. Jag joggar vidare. Det går bättre att äta nu men jag är trött. För trött för att dra på mig mer kläder och faktiskt vara smart och slippa frysa. Jag fortsätter att springa mig varm. När 19 timmar gått tänker jag att jag reviderar mitt mål. Jag drar på mig min långa jacka och tänker gå den 20:e timman. Utan tidskrav. Bara traska in och ta en andraplats. Beslutet kommer blixtsnabbt och jag varken överväger det med mig själv eller någon annan.

 

Att ge sig ut det 20:e varvet ger INGENTING. Jag har missat att jag måste runt inom timmen för att tillgodoräkna mig distansen. I stället ser jag alla snödrivor som sköna mjuka bäddar och vill bara sova. Orkar inte ta ett enda löpsteg. Jag vinglar fram och plötsligt gör det ont överallt. Endorfinerna och adrenalinet rinner sakta ur mig.

In i varvningen känner jag mig nöjd men inte lycklig. Jag har plockat med mig 80 poäng i cupen och står som tvåa mot Linda Bengtsson, en av de starkaste ultralöparna jag känner. Vi gjorde pinan kort och samlade poäng på få antal varv (för att vara ett backyard). Samtidigt är jag glad att jag klarade mig så länge under de väderförhållandena och det utmanande underlaget.

Nästa deltävling är 30 maj i Örebro. Vår, fågelkvitter och ljusare nätter. Då ska jag se till att vara förberedd på nattdippen. Förberedelserna är redan igång.