>…två timmar innan start på Stockholm maraton blev jag alltså överkörd av en ångvält. På ångvälten stod det ”Du är den mest egoistiska människan i världen och du är äcklig”. Ångvälten sjöng dessa ord i mina öron… Jag ville försvara mig. Jag är snäll, jag är bra, jag duger som jag är! Sluta trycka ned mig i joggingskorna!

Det tog mig 10 minuter att återhämta fattningen och visa vem jag är. Jag är fy fan MarathonMia och jag ska kuta maran idag! Jag fixade i ordning mig (dusch, ögonbrybryns-nopp, insmörjning av vaselin all over) och drog iväg. Jag är stark, jag är fokuserad. Jag är omtyckt. Hela förmiddagen droppade det in ”Lycka till!-sms. Kom till ÖIP laddad och glad över att få springa med Catti (vi skulle hålla 3:45-som-slutmåls-tempo)

Lopppet
Jag och Catti tog oss upp mot startgrupp D. Vi hade ”sparat” oss för att få kissa på Bajamajorna uppe vid starten. Kön rörde sig knappt. Vi stod i kö i över 20 minuter utan att ha kommit någonstans, då beslöt vi oss för att kissa bakom BajaMajorna. Jag hade ungefär 110 liter vätska i mig som ville ut. Slängde mig ner bakom en buske och luftade bävern. Det tog aldrig slut. Såg dessutom att buskarna var rätt bladlösa och glesa där jag satt…

Efter detta smet vi bakvägen, låt oss kalla den ”Snett från vänster glida upp från Bajamaja” –vips stod vi längst fram i startgrupp D. Vilka var funktionärer där? Min dotters kompisar Clara och Lisa – vilket sammanträffande på 18.000 startande!

Vi startade lugnt…det vill säga – Catti vrålade ”Mia, det går för fort!” Och JA hon hade rätt, stundom var vi under 5-minuterstempo, annars låg vi runt 5:15-5:25 – helt ok. När vi kom fram till Kungsträdgården såg jag mina första ”fans” – Lasse och Marie – de hejade. Strax efter hojtade pappa och Cia. Vid 10-kilometersskylten stod June, Millan, Gurra, Ulrika, Patrik och Elias (förlåt om jag missade någon). De hade fixat jättefina M.I.A skyltar och jag blev så glad och peppad. Två minuter senare blev jag hurrad av Annika från löparklubben, sen Helena på Västerbron. Bror Fredrik, Louise och lilla Hugo i början av Norr Mälarstrand, sedan maken. Tack vare min fula keps blev jag framhurrad hela tiden, jag hörde mitt namn gång på gång på gång. Jag missade tyvärr syster Nellan (skäms som en gris fortfarande!). När jag kom över vid Centralstationen hade pappa och Cia hunnit ta sig dit –heja Mia, heja!!! Vi Norra Bantorget stod mostrar, Mamma, P-A, Henrik, Linnéa och Jonathan. Speakern som underhållde där ropade upp ”Här kommer MarathonMia från IF Linnéa” jojatackar! Sen låg fokus på att komma förbi Half Way there. Jag låg bra till för att nå mitt mål – 3:52…

Jag bara sprang, hade inte ont någonstans. Mina förberedelser var precis perfekta. Jag fick inte kramp, inte vätskebrist, inte ont i musklerna…ändå började kilometrarna gå långsammare och långsammare. Mentalt hade jag redan kutat in på Stadion när kroppen befann sig 3 km därifrån. Jag gick vid alla vätskestationer, dansade för mina fans, vinkade till alla som hejade och mådde toppen. När kroppen äntligen kom fram till stadion på långsamma ben, såg jag Liselott, Inke, Kajsa, Pontus, Mimmi, Jim och Ingela stå och skrika ”Mia, Mia, Mia” – då brast allt – jag började störtgrina. Tårarna bara sprutade och jag skrek ”Jag är bäst! Jag är banne mig bäst i världen!”. Utanför stod morsan, P-A och Alex (som tyckte att jag kunde ta mig samman…) Det var så skönt att få gråta glädjetårar istället för förmiddagens förtvivlanstårar.

Tiden blev 4:04:53 (en kvart sämre än önskat)

Idag mår jag oförskämt bra. Lite öm i pektårna och en svag träningsvärkskänning i låren. Jag har inte ett enda skavsår och går obehindrat. Ja, jag vet att det betyder att jag kunde ha kutat snabbare. Men jag gillade inte värmen, den tog på mig mentalt. Jag ser denna mara som en förberedelse till Berlin maraton där jag banne mig ska gå in på 3:39!

*****tillägg i efterhand******
Glömde alldeles bort min stora hejarklack Inger, Ann och Gunnar. Tack Ann för den härliga uppladdningsdrycken! Ni rockar!

Jag är världens bästa MarathonMia. Sådetså!