Mina fotsulor brinner. Ju långsammare vi går desto ondare gör det. Jag är så evinnerligt trött på motvinden, på bristen på en sten att sätta sig att vila på, på de långa raksträckorna. Det är 3,4 kilometer kvar till mål. Energin är totalt slut i våra väskor och varje meter tar så lång tid. Jag har en vattenflaska fylld med 750 ml vatten och tänker flera gånger att det är dumt att bära på – bättre att ha lättare packning för att avlasta den ömma benhinnan, borde hälla ut. Jag är kall trots min dunjacka med regnjacka över, förbränningsmotorn går på högvarv och jag har gåshud. Vill bara i mål.
Jag vänder mig om och ser en löpare några hundra meter bakom. Jag säger till Stefan ”Det kommer en löpare, det kan väl inte vara Pernilla? Jag tror att det är en ung snärta i hotpants”. Jag kollar igen. ”Det går för snabbt – inte kan man springa så efter drygt 50 mil!”. Jag blir osäker, stannar, vänder mig om och tittar ordentligt. ”Det ÄR Pernilla, jag känner igen kepsen! Jag måste springa!”. Stefan håller med mig. Jag har pressat honom de senaste två dygnen för att jag ska komma på pallplats bland damerna, trots att han har så ont så har han kämpat på ett steg i taget. Jag kan inte ha pushat honom så här förgäves! Jag sätter av i galopp. Benen pinnar mot asfalten. Jag kollar in GPS:en och ser 2,8 kilometer kvar. Hoppas att den visar rätt. Värmen sprids i min kropp och jag börjar ta av mig regnjackan i farten och försöker korva av mig dunjackan samtidigt. Jag stannar och pustar ut vid en färist och häller ut vattnet ur flaskan och ser mig om över axeln. Hon är fortfarande i ett snabbt löpsteg. 1,9 kilometer och jag har fått upp farten, klockan visar 06:20 tempo. Ska det räcka? Kommer jag att klara av att hålla distansen hela vägen in? Vem anade en spurtstrid på ett lopp som mäter 511 kilometer? Ingenting jag var beredd på i alla fall. Men nu kände jag mig stark, bortblåst var min skörhet och mina tårar, istället tog jag fram mina superkrafter! Jag lät benen pinna på, allt för att ta tredjeplatsen i damklassen.
Men låt oss ta det från början!
Årets utmaning för mig var Gotland Run 511 kilometer. Du springer runt Gotland inklusive Fårö, och har 10 dagar på dig att göra det. Du måste klara av 51 kilometer per dag, annars tar Blinky dig. Loppet är helt självsupporterat, men det finns Angel Stations ungefär var 10:e mil. På en Angelstation finns det tak över huvudet, madrasser, sovsäckar, vatten och lite energi i form av godis/gorbys/frukt/chips. Du får INTE be om hjälp, gå in i någons privata boning eller gå in i ett fordon. Alla regler hittar du här.
Detta lopp skulle jag göra tillsammans med min sambo Stefan. Vår första semestervecka tänkte vi alltså bränna av 12 maraton i rad tillsammans. Om det är idioti, dumdristigt eller bara ett fantastiskt coolt äventyr att ta sig an, det har jag faktiskt inget svar på.
Jag är långsammare än Stefan, men jag har redan gjort ett lopp på 6,5 dygn så jag tänkte att jag hade flerdagarskunskapen. Lite nervöst och jobbigt är det förstås att alltid vara den svage, att sinka någon annan. Jag vet att det sitter i mitt huvud och något jag konstant får jobba med, men kan vara svårt att upprätthålla när den fysiska och mentala tröttheten drabbar dig som i ett lopp som detta.
FAKTA
Start 5 juli 10:00
Distans och maxtid: 10 dagar, 511 kilometer
Minimidistans per dag: 51 kilometer
Antal deltagare: 28 personer
Tracking: Incheckning kl 10:00 och 22:00 varje dag
Start och mål: Ekstakusten i en fårhage
Banan: Du får avvika från banan men måste alltid ansluta där du lämnade den.
Dag 1: Start 5 juli
Efter en natt på vandrarhemmet Fängelset i Visby blir vi skjutsade till frukost och sedan start. Det blåser rejält och vi fryser. Jag vet att jag kommer att bli varm 3 kilometer in i loppet. Den senaste veckans bubbla gör mig inte särskilt charmig, jag har bråttom och vill i väg. Lägger band på min iver och försöker vara närvarande. Stefan och jag startar lugnt för att hitta vårt tempo, gå på dass, vänja oss vid ryggsäckarna.
Vi har packat regnjacka, regnbyxor, extra strumpor och underkläder, en långärmad och en extra kortärmad. Vi har även med oss lätta sovsäckar, en tunn bivibag, räddningsfilt och lite nödproviant i form av pulver som blir näringsdryck. Allt för att hålla en så låg vikt som möjligt. Jag har också med mig Sportslick, mininessesär, plåster och en bambukam. Min ryggsäck vägde 4,2 kg utan vatten vid start.
Vädret är mulet och det regnar till och från. Inte den bästa starten för fötterna som snabbt blir saggiga och gör ont. Jag springer i ett par nya Saucony, och det märks att det är karbon i sulorna för jag drar ifrån Stefan. Han försöker lugna ner mitt tempo, men ingen av oss är vana vid att det är jag som vill dra iväg. Nåväl, jag brukar ju springa bort min damp efter ungefär tre timmar, vi är båda medvetna om det. Han påpekar om och om igen vilka snabba skor jag har. Men vi båda inser att det är han som inte är lika stark som vanligt. Cykelolyckan 8 veckor tidigare med muskelbristningar i magen har gjort att han har en helt annan hållning nu när han springer. Det är ombytta roller som vi varken är vana vid, eller beredda på. Han vill ta det lugnt, och jag skäms för att jag hetsar på.
På vägen kommer en Instagramföljare för att heja, det är Yvonne och vi blir glada och får energi. Det är ca två mil till den första affären, regnet har ökat och vi byter om till torr tröja och drar på oss regnkläderna. Vi köper stora baguetter och dricka så att vi ska klara oss till Visby där planen är att äta middag. Vi träffar Kareem och en annan löpare i affären, deras lunch består av läsk och smågodis.
Vi joggar på och har sällskap med Jenny, Marie och Karolina till och från. Jag lugnar så småning om ner min hetsighet och blir närvarande i löpningen. En liten stress och tävlingsinstinkt ligger kvar och gör sig påmind, vilket blir jobbigt när vi avviker från rutten och ska leta upp ICA inne i Visby, en bra bit ifrån leden. Det blåser kallt och vi knatar på. Middag intages på en asiatisk restaurang och vi passar på att gå på en riktig toalett och kan tvätta händerna ordentligt. När vi till slut ansluter till banan igen möter vi Pernilla, Henke och Simone.
Vi joggar vidare och lämnar dem bakom oss. När klockan är 22:00 loggar vi in på 79 kilometer. Vårt mål är att ta oss till Angel Station 1 för att sova en stund. Hangvar bygdegård är loppets första stopp på 96 kilometer. Vi anländer där strax före 2 och går och lägger oss på varsin madrass och sover i fyra timmar. Vi äter lite och drar sedan iväg.
Dag 2 – 6 juli
Vi fortsatte vår färd upp mot Fårösund. Vi fattade inte hur svårt det var att få tag på vatten kring Bläse, att man behövde köpa på flaska, på grund av kalken och bruket. Vi sprang längs med kusten och det var en fantastisk natur. Vi höll lite avstånd och var i våra egna bubblor. Tystnaden och ljuden från naturen var skön, den ger utrymme för att kunna tänka tankar klart, att känna sina känslor fullt ut. Vi varvade jogg med promenad. När klockan var 10:00 på förmiddagen checkade vi in på 121 kilometer. Helt enligt plan. Fötterna hade börjat ömma rejält och högervristen var svullen på grund av den doserade vägen, där nötandet på just höger gav känningar.
Målet för oss var dryga sex dygn och jag hade delat upp etapperna och fixat små dagsetappskort.
Vi var hungriga och tog oss till en fin restaurang där vi mötte två funktionärer från loppet – Henrik och Rosanna. Vi åt lunch tillsammans med dem och fick i oss en mustig fiskgryta, och jag packade med mig en Gotländsk saffranspannkaka som proviant. Jag skäms för att jag missade att beställa vatten, men kön blev längre och längre och personalen var superlångsamma. Vårt stopp tog 1 timme och 8 minuter. Detta stressade skiten ur mig. Depåstopp ska vara korta och effektiva. Jag hade sockerdricka i ådrorna och ville bara iväg, springa, springa, springa. Stefan hade ont i sina fotleder och vi tog det lite lugnt. Jag fick åter stilla min inre tävlingshets. Vi var här för att göra detta tillsammans. Strax efter vårt stopp mötte vi min förra adept Åsa och hennes man och son, de stod och hejade vid naturreservatet och trodde att de hade missat oss. Resten av gänget låg en bra bit framför oss, och det långa lunchstoppet gnagde åter i min skalle.
Rutten fortsatte mot Ar och Hau, asfalten var brutal mot våra fötter, och vi började gå uppför en backe som aldrig tog slut. Vi gick och gick tills vi insåg att backen var typ 9 kilometer lång. På motsatt sida av vägen kommer en löpare med långt skägg, urtypen för en ultralöpare som frågade om han fick ta en bild och gå med oss en bit. Han hade uppmärksammat loppet förra året och börjat träna för att kunna springa nästa år. Vilken grej! Och vi fick vara med på ett hörn att inspirera.
När vi närmade oss Fårösund planerade vi för ett snabbt stopp. Jag skulle in på ICA och handla vatten, blåbärssoppa och smörgåsar till natten, Stefan skulle gå till pizzerian och köpa en ta-med-pizza. Det blåste rejält i hamnelägret och vi satte på oss vindjackorna. Tröttheten gjorde sig påmind och jag ville bara sova. Ligga ner och strunta i alltihop, men så fort vi kom på färjan delade vi på pizzan, drack cola och fyllde på energi.
De flesta gånger man känner sig less i ett lopp som detta, så beror det på för lite energi. Tröttheten är lättare att bemästra och lura, men brist på energi ger inga positiva tankar. Det kändes som att vi låg hopplöst långt bakom flera löpare som jag borde vara starkare än, och detta fick jag hantera i mitt huvud, jag var inte här för att tävla, jag var här för att genomföra loppet tillsammans med Stefan. Han skulle ALDRIG komma på tanken att stressa mig i en liknande situation. När jag då och då öppnade upp telefonen rasade meddelandena in ”Du har bara en mil till den ledande kvinnan”, ”Du är stark, fortsätt och håll tempo!” ”Du är igång när de andra sover!” ”Jag finns här om du behöver pepp” ”Spring smart du starka kvinna”. Men ingen av dessa visste ju vad min plan var och hur jag stångades med tävlingsdjävulen.
Fårö blev en vacker upplevelse med lugn och ro i själen, fina samtal och en magisk solnedgång. Nu låg siktet på Angel Station 2 vid Suderstrand.
Leave a Reply