Det är med spänd förväntan dessa pass drar igång. En sak kan man vara säker på – mycket löpning och snabba byten, inte hinner man bli kall mellan övningarna. Spyfys röst dånar och väntar på svar. Gruppen svarar lydigt – och om inte – gör om gör rätt. På något sätt älskar jag det här. ”Lyd!” (nej inte på det sättet! Vad tänker ni på?) just det där -totalfokusering och attityd. Passet började i alla fall med ett gäng armhävningar eftersom vi fick vänta på Simon-med-sen-ankomst.

Sen blev det som befarat – snabb löpning, ligga i plankan, snabb löpning, situps, tricepsdips, snabb löpning, boxning i magen, snabb löpning, plankan, klättra på varnadra, springa med varandra, njuta av morgonljuset…kämpa… mage, mage, mage…kämpa…fokusera…köööööööööör! Två lyktstolpar till, sen byte – näste man upp på ryggen. Allt går i ett. Allt är vråljobbigt. Fokus, fokus, fokus och ett stort gäng kärlek. Mitt i all jobbighet finns det där lilla extra, glada hejarrop, sonen som springer upp för backen som en gasell, Anneli som peppar, Sussie som fotograferar, Magnus som ryter, Mange som pushar, Anna som inspirerar,Sofia som kämpar. Vips har 75 minuter gått och jag känner mig som en urlakad Lutfisk.

Idag var det inte så mycket kräl i lera – det var det förra veckan, här kommer lite bilder på mig och sonen som Sussie tog förra måndagen och fredagen (alla bilder i inlägget är därifrån – idag var det ljusare ute). Jag vill också ha en mamma som tränar Militärträning och tar hand om tvätten efteråt 🙂