Jag har kastat in handduken. Trots att jag inte är skadad eller har ont någonstans har jag alltså brutit loppet. Jag är tom på känslor. Tom på energi. Tom på vilja. Det maler någonstans bak i huvudet att det är sånt här jag ska kunna hantera. Jag vet ju precis vad jag ska säga till mina adepter i samma läge.
- Ät och fyll på energi
- Ta en kilometer i taget
- Medaljen är superviktig -vad du än gör så bryt inte
- Du vet vad du ska göra och det är detta du har siktat på
Jag har glömt bort allt det där. Det är inte lätt att coacha sig själv. Inte lätt alls faktiskt. Jag är dessutom rätt dålig på att ”vara liten” så jag drar mig in i det sista att berätta att jag har det jobbigt. Hela mitt liv har kantats av ”Kan själv” och att jag inte vill att någon någonsin ska tycka synd om mig. Och just nu är det verkligen inte synd om mig. Jag har lyckats springa 14 mil. Det är ganska okej.
Det kommer en kille och en tjej och hämtar upp mig i bil. Den är inrökt och de två blossar hela tiden. Jag är trött och illamående men orkar inte säga något. De är snälla och ska ta mig till den stora Brytbussen – The Bus of Shame
Guppande sightseeing
De är stolta över loppet och vill visa mig den delen av banan jag missar att springa nu när jag har brutit. De tar sin lilla bil och ser till att jag får åka ner till floden. Vägen är guppig och det hade egentligen behövts en crosscountry bil. Gång på gång slår underredet på bilen i stora stenar och jag är rädd att något ska gå sönder. Jag försöker slumra till för jag har ju varit vaken i ett och ett halvt dygn. Det går inte att vila för bilen kränger hit och dit. När vi äntligen kommit ner till flodfållan tar de rökpaus. Igen. Nyrökta hoppar de in i den varma, fuktiga bilen och mitt illamående tilltar. Jag har inte ens vatten att dricka. Jag vill bara ut men orkar inte. Somnar och låter dem transportera mig till Brytbussen. Där sover jag i 45 minuter och går sedan ut och beställer mat. Grillspett.
Samtidigt som maten kommer börjar mina vänner rulla in i kontrollen. Nu är jag pigg och hjälper dem med lite peppande ord, fyller på deras vattenflaskor, ger dem energi och skickar i väg dem. Jag håller skenet uppe och låtsas glad. Inombords är jag inte okej. Trots mitt privata fiasko kan jag glädja mig över de andras prestationer. Jag ser på nätet att Sandra ligger i täten för damerna och att hon springer med Jonas som ligger sexa av herrarna. Det är grymt. Jag har fått heja iväg Inga-Sarah och Nina som båda gör distansrekord. Jan-Erik har fått tävlingsvittring och springer om ett trettiotal löpare (kan vara fler).
Alla röker
Efter att jag hejat iväg svenskarna från kontrollen sätter jag mig och försöker sova lite i bussen. Chauffören och hans två kvinnliga loppkollegor ger mig vatten och frukt och sätter sig sedan och röker i fören. Efter att ha rökt varsina två cigaretter på raken går de ut och tar lite frisk luft och går sedan in i bussen och tänder en cigg till. Det är vid sånna här tillfällen jag uppskattar rökförbudet i Sverige. Alla röker i Grekland. Och de röker mycket. Jag tror inte ens att de kopplar att det skär sig att röka i en buss för löptävlande. Jag sitter en bit bak och slumrar.
Äntligen tillbaka
Det tar tre timmar innan bussen ska köra. Jag ser massor av löpare stappla/gå förbi utanför. Många som låg långt bakom mig när jag bröt och som får springa vidare. Jag vet nu att jag hade klarat det. Att det aldrig var en fråga om att bli avplockad för en cutofftid. Det svider att förstå det. När bussen lämnar och kör mot Olympia och hotell Europa så rinner tårarna på mina kinder. Jag har sett alla tävlande på fejjan få sina olivkransar om huvudet och stora medaljer om halsen. På bussen sitter jag i collegebyxor, stora damtrosor, en funkiströja och luktar svett och rök. Det sammanfattar vrak-känslan jag har inombords. När jag väl är på hotellet får jag hjälp med väskan till rummet. Duschen är den skönaste som finns och jag blir glad när jag träffar Sandra som vunnit. Vi ska dela rum. En stund senare kommer Inga-Sarah och Nina. Alla är glada. Jan-Erik letar efter sin väska (det är tydligen ett återkommande inslag för honom i Grekland).
Det är tufft att bryta ett lopp. Jag jobbar med mina motstridiga känslor inombords och försöker hålla skenet uppe. Vi äter middag på lördagkvällen och går sedan direkt och lägger oss. Dagen efter hänger vi vid poolen innan det är dags att åka till Olympian Race-festen. Jag känner att jag egentligen inte hör hemma där. Jag slutförde ju inte loppet. Det är människor runtomkring mig hela tiden och jag vill bara hem.
På måndagkvällen är jag till slut hemma i Stockholm. Jag behöver få vara ensam och tycka att det känns skit en liten stund. Att få låta 1-2 dagar gå till att tänka igenom varför jag gjorde som jag gjorde och hur det påverkade mig efteråt. Jag är låg. Riktigt låg. Lite så att jag skäms.
Två dagar efter har jag helt släppt de dåliga känslorna. Då är det färdigältat. Är det något jag har lärt mig nu så är det att bryta på grund av en orsak, att medaljen alltid är viktigast, att inte ställa in skorna och hoppas att alla lopp ska vara lätta. Jag är okej, och jag är rätt stolt att jag mår så bra i kroppen efter 14 mil och kan strutta runt i högklackat bara fyra dagar efter passet. Min största rädsla var att jag kände mig så svag jämfört med Jan-Erik, vilket blev ett jättehinder mentalt. Ska jag sinka honom i Pyrenéerna. Efter lite konversation med Janne efteråt så visar det sig att vi har varit starka vid olika lopp och det är ju först om två månader som vi ska vara tokstarka båda två. Det känns tryggt – jag känner mig förväntansfull inför det.
Å Mia vad du har kämpat! Med dig själv och mot dig själv. Det svider när man inte kommer dit man vill. men man kommer alltid nånstans! Jag vill bara ge dig en stor bamsekram och tacka för att du delar med dig också det svåra.
Bamsekram tillbaka Ingrid. Kanske hjälper jag någon att inte bryta sitt lopp utan anledning, att hitta något att omfokusera på. Inget ont utan gott 🙂
Jag tvivlar aldrig på dig. Jag vet att vi båda kommer till Pyreneerna väl förberedda. Och det är då det gäller.
Kram
Två månader kvar – låt oss synka ihop styrkorna!
Kära Mia, alla har vi varit där. Det här tar du med dig i erfarenhetssäcken och när det blir tungt kan du komma ihåg känslan att du hade orkat även när det kändes riktigt tufft. Puss på dig!
Så jag är mänsklig. Skön insikt 🙂
Marathon är för kort, sa du idag i Ursviksspåret
Synd att du bröt men 14 mil är också låååångt!
löparhls,erik
Har bara sprungit Two ocean race 56km:)
Haha – vad roligt att stöta på er! Egentligen saknades det ju en mara för att fullfölja förra helgens lopp – jag kanske skulle ta igen det på Stockholm Maraton istället 🙂
Tror du lyssnade på kroppen. Den ville nog säga dig något. Mycket klokt. Tänk på hur många mil du fixade.
Tack – och kroppen återhämtade sig snabbt efteråt. Tre små blåsor på fötterna från regnet.
Du fixar det!! Inga tvivel! 🙂