Och där stod hon med matkassarna och väntade på hissen.
”Hon” är i det här fallet jag. Jag stod alltså och väntade på hissen när grannen kom (trots debatten om vardagsmotion). Hon stirrade på mina 3 kassar och sa att hon sett mig i matvarubutiken. Då hör jag mig själv säga:
”Jag sprang hem med matkassarna”. Hon tittade konstigt på mig och undrade varför. Jag fick en utanförmigsjälv upplevelse i samma sekund. Där står jag och väntar på hissen och hasplar ur mig ”Bra träning inför min militärträning där vi bär en massa vattendunkar”. Jaha. Det var ju intressant. Men jag kände mig plötsligt som en väldigt udda granne. Lite manisk sådär, som ofta möter de andra iförd träningskläder.
Spackel- och hjälmkasse. Foto: privat
Sanningen är den att jag kör streakrun. Det vill säga att jag springer en kortis varje dag. Den kortaste sträckan är satt till 4,5 kilometer och jag hade lite bråttom just igår för jag skulle på konsert. Jag hade dessutom saker att uträtta. Alltså klär jag om till SuperWoman och gör följande:
- Springer med en kartong till Schenkerstället 280 meter hemifrån. Stoppar GPS:en. Lämnar in returen till mannen.
- Startar GPS:en och springer till Flügger för att handla spackel. Klockan landar på exakt 1500meter.
- Springer vidare 200 meter och köper en cykelhjälm som ska bli present till brorsonen i helgen.
- Springer en extrasväng mot Odenplan och upp mot Vasaparken. Kassen hänger med än i ena handen än i den andra. Folk glor.
- Vid Vasaparken slår klockan om till 3 kilometer. Det är knappt 1 kilometer hem. Springer en extrasväng i parken och möter samma människor som glor ännu mer.
- Springer över S:t Eriksbron och har 4,10 kilometer på klockan när jag går in och handlar mat. Det saknas alltså 400 meter. Det är 280 meter hem.
- Går ut med två stora, halvtunga kassar och min spackel- och hjälmkasse. Springer flåsigt runt huset och hemåt. Får exakt 4,5 kilometer framför porten. Är nöjd.
- Möter grannen vid hissen.
Vilken tönt jag är.
Du är ingen tönt tycker jag. Du är fantastisk! 😀
Men tack Mia! *spänner musklerna*
Jag tycker det låter underbart! Satt och smålog när jag läste dina rader. Önskar dig en fin dag!
Bra! Förgylla världen med leenden är mumma! Det ska jag fortsätta med under dagen!
Jag tycker du är en tönt. En underbart bra tönt 🙂
En tönt känner såväl igen en annan tönt 🙂
haha… tack för dagens skratt! Ser framför mig grannens min!
Eller hur! Skulle dragit upp iPhonen och fotat henne och sagt ”Och denna bild är till min blogg!”
Litet knäppt kanske, men beundransvärt. Men grannen måste ha undrat varför i fridens dar du stod och väntade på hissen istället för att springa upp för trapporna 😉
För tunga kassar…
Hehe! Underbart… Lite nördigt, men är inte alla löpare (inkl jag själv såklart) lite såna? Hihi! 😉
Jo, antingen att klockan ska stanna på en jämn distans eller tid. Att nörda på olika sätt – underhållande!
Underbart, och så skönt med igenkänningsfaktor från ytterligare en tönt! 😉
Bra att jag inte är helt ensam! Känns tryggt!
Hahaha! Sjukt kul. Och knäppt. Men otroligt tidseffektivt.
Det var själva tidseffektiviteten jag var ute efter och ynka 4,5 km.
Haha, fast rolig sådan.
utan clownnäsa?
Haha, önskar att du vore min granne 🙂 Helt underbart ju!
Ibland känns det som träning är lika mycket mental, att våga göra det som är udda och låta folk stirra. Bara man själv vet vad man gör får de tycka vad de vill.
Hahahaha 😀 fast jag hade nog också undrat varför du inte tog trapporna upp också 😉
Härligt att det finns människor som tänker lite utanför ramarna och gör saker på sitt sätt 🙂
Som sagt – kassarna var tunga och jag var helt slut efter 400 meters löpning med dem