Detta inlägg sträcker sig från Långa Bryggan i Bjärred till Karlssons Hörna i Lövestad – 95 av 246 kilometer.

Så var det äntligen dags för start för mitt femte Trans Scania. Som vanligt passerar tankar som ”du skulle ha sprungit mer långpass”, ”du borde väga mindre”, ”du skulle hoppat över rödvinet under semestern”, men de tankarna är bara att snällt mota undan och inse att jag är människa och jag lever.

Foto: Stefan Hemström

Så förberedd som jag var förra året ville jag vara igen, och har hållt samma typ av träning. Jag har sprungit mycket, blandat med många promenader och att vara i gång. Den stora vinsten förra året var att jag var urstark från att ha lagt till kontinuerlig styrketräning. Detta år med hjälp av samma fysioterapeut och en PT. Min sambo Stefan skulle vara loppets Supersupport. Han var nog lika glad som jag att det äntligen var start, för de senaste dagarna hade jag varit… rätt stingslig och irriterad. Ett synnerligen ocharmigt drag innan lopp.

IN I ULTRAFAMILJEN

Det är mer än att bara vara vänliga mot varandra när vi löpare möts. Vi sitter på middagen innan loppet och lyssnar till lite information. Det är inte så mycket att säga

  1. Följ banan och gå inte på vägen vid golfbanan, utan ta snåret i skogen
  2. Avvik från Skåneleden och spring genom Lövestad och missa inte att runda ICA
  3. Skadar du dig: ring 112. Vill du bryta får du ta dig tillbaka själv – alltså bryt inte, det är svårt att ta sig tillbaka.

Vi är där tillsammans, med olika mål, olika förberedelser och olika nervositet – men vi möts i den gemensamma utmaningen. När väl starten har gått så är vi en gemensam energi på väg mot samma mål, förbi samma platser men med olika rädslor – tillsammans blir vi på något vis starkare, fast var och en för sig. För mig är det ultrafamiljen.

Redo, laddad och superglad stod vi på Långa Bryggan i Bjärred klockan 8:00 på fredagmorgonen. Det var varmt redan på morgonen och jag visste att det skulle bli riktigt hett med upp till 29-30 grader på eftermiddagen. Planen var att pinna på de första 3 milen i 20-22 grader och sedan vara inne i skogen och dra nytta av skuggan under den varmare delen.

Jag drog iväg. Länge låg jag först av de 20 startande, en position jag inte direkt gillar. Jag ville bara köra mina första 3 timmar i min takt, och det var tydligen lite för snabb öppning. Många suckade och skakade på huvudet åt mig, men jag hade en plan. Jag skulle hålla fin fart fram till den första backen som kom efter 2 mil. Då skulle jag gå.

Värmen slog till snabbt och min vätska tog slut redan efter 15 kilometer. Jag kände mig som en nybörjare. Jag fick fylla på mina flaskor hos killarna vid fiskedammen vid Rögle och senare på en förskola vid Hardeberga.

RUTTEN

Asfaltsballerinan levererar!

Långa Bryggan – Lund – Skryllegården. Ca 27 km. Mest asfalt och fält, vid TetraPak i Lund firade jag att jag sprungit EN MILJON METER på Trans Scania banan. Stort – det firades med highfive och glada tillrop. Jag hade svårt att hålla igen på farten på asfalten i början.

Den som säger att Skåne är platt ljuger!

Skryllegården (Motionsområde utanför Lund) till Blentarp (60 km)

Nu är uppvärmningen över och Skåneleden tar vid. Ner genom motionsområdet och snabbt möter du de härliga bokskogarna som kännetecknar stora delar av Skåne. Jag älskar dem. Stora magiska träd som ger skugga, och härligt underlag. Tiden försvinner och jag hamnar i ett totalt HÄR och NU. Efter ett tag kommer jag till Romelåsen där stigningarna är brutala. Sandiga stigar uppför som innehar Norra Europas största myrstack. Min strategi här är: Ett-två-ett-två – mentalt räkna, pinna på uppför i snabb gång. Svetten lackar och det är välkommet – jag ska ju springa ett ÖKENMARATHON i november! Värmeträning behövs. Jag håller fokus och laddar på med energi, dricka och salt helt enligt plan.

Missberäkning

I mitt schema har jag missat att lägga in ett matstopp och inser att min energi inte kommer att räcka till Blentarp. Jag är hungrig och märker att en hel del energi går åt att reglera temperaturen i kroppen. Stefan möter upp mig vid golfbanan för ett extrastopp och jag får lite mat och sitta i skuggan och återhämta mig en stund. Jag blöder på benen från den snåriga delen av kalhygge och och obanad skogsterräng som leden går precis innan golfbanan. Höga brännässlor, taggiga kraftiga rosensnår, björnbärsbuskar och annat sly är stört omöjligt att värja sig för i linne och shorts. Bara att rispa sig. Detta är ett av ställena vi blivit ombedda av arrangören att ta oss igenom, och inte använda vägen.

Efter Romelåsen är det ungefär en mil till Blentarp i öppet landskap utan skugga alls.

Värmen

Värmeutslag

Jag har vid det här laget börjat få lite värmeutslag på benen. Röda fläckar som brinner som brännässlorna. De är heta och växer sig större under dagen till handflatsstora fläckar på ena låret och under andra knät. Jag äter salt en gång i timmen, precis enligt plan. Allt känns bra och jag är vid gott mod. Under en lång sträcka har jag sällskap med Kristian Ekfors och det är skönt att samtala lite.

Vid Blentarp äter jag sushi och behöver återhämta mig i skuggen. Tankarna är sega på grund av värmen och jag har nog lite energibrist. Jag är ivrig på att komma iväg och orkar inte vänta ut Stefan som laddar min klocka, telefon och har beställt pommes med salt åt mig. Jag får de tekniska prylarna och drar vidare – ber att få pommes frites nästa gång vi ses istället.

Vidare bär det av i värmen och jag känner energin från sushin sprida sig. Efter 8 kilometer når jag en runners high. Jag skrattar och är känslosam och det bubblar av glädje i hela kroppen. Den håller i sig i många, många mil. Nu är det lätt att leva. Nu är det lätt att vara Mia. Vid Sövdesjön stannar jag till och njuter av minnen och springer sedan vidare i skogen. Badplatsen är fylld av familjer som badar och har picknick.

Springer vidare in i nästa skogsparti som ska ta mig till vackra Snogeholms Slott med sjön framför. Stegen är fortfarande lätta och jag fyller på med salt varje timme. Den goa känslan sitter i. Tar mig till Eriksdal och den superduperlånga uppförsbacken där det är skönt att få ta en gåpaus. Huden är varm kring mina utslag på benen.

Håller tiden!

Jag har skrivit på schemat att jag ska möta Stefan vid Floenvägen för att få energi och pannlampa vid klockan 21. Jag anländer 3 minuter före utsatt tid. Nu börjar värmen äntligen att avta lite, men det är fortfarande vindstilla och svetten har torkat, tillsammans med solskydd och damm. Känner mig oljigt smutsig, men det finns inte tid för fåfänga.

Med pannlampa beger jag mig vidare och vi kommer överens om att jag ska äta pizza nästa gång vi ses. Egentligen stänger Karlssons Hörna kl 22, men paret som äger stället är så engagerade i loppet att de brukar hålla extraöppet och har lovat att ställa ut dunkar med vatten på innergården. Stefan säkrar upp med att köpa en pizza och undrar om jag vill ha den i Vanstad, men jag håller god fart och känner mig inte hungrig så jag ber honom vänta i Lövestad så att jag får arbeta upp en hunger.

Hunger

Och hungern kommer. Magen börjar ge ifrån sig ljud och den är tom. Stegen blir plötsligt lite tyngre, men jag har bara någon kilometer kvar. På Karlssons hörna sitter ett gäng löpare och äter, någon är inne, men vi är tre som sitter ute och pratar. Jag får i mig hela pizzan utan problem och ser fram emot natten.

Jag är vid gott mod. Jag är superpigg, och glad. Natten brukar gå fint och målet är att nå Haväng vid 06:00.

Jag byter kläder, laddar ryggsäcken med energi och pussar Stefan hejdå. Han ska till ett Bed & Breakfast och vila upp sig till morgonen då vi ska ses vid 8 igen.

Ensam springer jag in i mörkret, natten och skogarna. Mot Haväng med stort fokus. Men först ska jag ta mig genom Heinge Ängar, stället där jag har villat bort mig och varit vilse de fyra tidigare gångerna jag sprungit loppet.