>Bestämde mig i morse för att ge Djurgården en chans. Nej lillebror – inte laget, utan platsen. Sprang längs NorrMälarstrand, Gamla stan, bort mot Strandvägen, ut på Djurgården.

Här tog jag rygg på två killar som sprang om mig. Jag låg ca 100 meter bakom i ungefär 4km, sen vände de och sprang tillbaka. Jag fortsatte med vattnet på min högra sidan.

Jag lade meter efter meter bakom mig. Andades lugnt och lät kroppen bestämma takten. Njöt av den för dagen nyladdade iPoden. Vid Lindarängsvägen började Barry Manilow skråla Copacabana i lurarna, det kändes rätt komiskt i det gråa vädret med lastcontainrar radade i hundratal till höger om mig. Barry – vem lyssnar egentligen på honom? Kanske helt okej eftersom jag tillhör den ironiska generationen.

Strax efter Barry skrålat klart och jag hade en bit kvar fram till Valhallavägen kommer en tjej/dam cyklande. Jag ser på långt håll att hon strålar. När hon passerar mig smäller hon av ett bländande leende som når till ögonen. Jag log tillbaka, mer förvånat… men mitt leende spred sig mer och mer till öron och ögon. Banne mig vad glad jag blev av det leendet! Min mission för resten av löpturen blev således att le mot alla. Vilket jag gjorde. De flesta såg förvånade ut, men jag hoppas att jag gjorde någon av dem glad. Tog Roslagstull, S:t Eriksgatan, Karlbergsvägen, över Karlbergskanalen och sprang längst den mot Stadshuset.

Lätt till sinnes, glad och lycklig började jag närma mig Hemma. Jag hade rejält ont i vänster sätesmuskel, kände mig stel i ländryggen och hade bara sprungit 25,5 km. Men eftersom leendet lättat upp hela mig, tog jag en extrarunda på 1,5 km.

Längd: 27,01 km
Tid: 2:30:01 min
Genomsnitt: 5:32/km
Medelpuls: 148 (max 169)
Jag sprang om: 3

Blev omsprungen av: 2