>Idag var det ett riktigt mördarpass!

Vi skulle springa långa backintervaller med IF Linnéa idag. Jag hade hela tiden tantobacken i skallen och blev lite överraskad av Västerbrointervaller. Har jag helt och hållet förträngt den bron? Vi gav oss iväg på en långsam uppvärmning och samlades vid Västerbrons långa backe, det vill säga Hornstullsidan. Annika som varit med på uppvärmningen hade rejält ont i benen och lydde idrottsläkarens råd och avstod den fortsatta träningen. Smart. För idag var det tungt. Allan skojade inte när han sa ”10 intervaller”. Det var bara att sätta fart. Mina ben kändes stumma, men jag fokuserade på att skjuta fram höften och driva fötterna framåt – uppåt. Stockholm var fantastiskt vackert i den varma sommarkvällen.

Vi delades automatiskt upp i fartgrupper, täten tog supersnabba Johannes. Gruppen strax bakom var snabbfotingarna Ann-Sofie och Karin. Sen kom jag och Britta. 5 meter bakom oss kom Helena. Det var mycket folk på bron och vi försökte erövra den på vårt sätt. Varje gång vi mötte varandra på bron ropade vi peppande ord. Jag och Johannes körde glada, starka, skuttiga highfives de första intervallerna, den sista hälsningen var ett litet ryck i armen och ett försök till en vink med pekfingret. Jag orkade knappt lyfta fötterna.

Kärt barn har många namn
Jag kallas för MarathonMia, Fasan, Wuperwoman, Mia-korven, Mamma, Älskling, Flugan, Pucko, Mamma-Mia-Tuttefia och höll nästan på att få ett nytt smeknamn idag – nämligen Fusk-Mia…

När jag och Britta kom över bron i den sjunde intervallen och var på väg ner mot kanotklubben och vattnet ropade jag ”Jag springer inte ner för hela backen utan vänder här istället!” Britta svarade ”Vad gör ett par extra meter, ska vi göra det här ska vi göra det ordentligt”. Sant. Jag hakade på. När vi kom upp på bron igen i den åttonde intervallen mötte vi Johannes, Ann-Sofie och Karin. De såg grymt starka ut och Karin hade som vanligt fokus och driv. När vi kom över på andra sidan föreslog jag Britta att vi bara skulle ta den nionde intervallen och skippa den sista… Fuska lite liksom. Men som mitt föregående fuskförsök så gick det inte hem denna gång heller. ”Ska vi göra det, så ska vi göra det ordentligt!”

Totalt sprunget: 15 km. inkl upp och nedjogg.
Längd på intervaller (Hornstull): 562-593 m
Längd på intervaller (K-holmen): 471-491 m
Snabbaste intervall: 4:43 pace
Långsammaste intervall: 5:18
Totaltid: 1:25

Jag tackar Britta för att jag orkade de två sista intervallerna. Jag var helt slut och hon drog iväg i världens galopp. Jag är grymt nöjd och aptrött. Jag rockar och vägrar anta smeknamnet Fusk-Mia. Jag känner mig grym!

Jag lever. Och jag härdas.