>

Blöt Karin innan start

Uppladdningen inför halvmaran gick bra fram till klockan 12 ungefär. Då blev jag rastlös, uttråkad och hade dammat varenda pinal hemma. Jag kom på den smarta idén att gå ut på stan och handla lite. Tog det lugnt och pratade balkongprojekt med en granne, försökte få hem dottern för lite gemensam matlagning…

Och plötsligt var klockan nästan 15. Och jag var vrålhungrig. Grrrr – mitt nöt, den viktigaste biten i hela tävlingsmomentet – jag har gjort felet förut och tipsade så sent som i fredags Helena att inte äta för mycket och för nära inpå…

Klämde i mig maten, blev försenad men fixade på mig tävlings-stassen snabbt. Hann inte myslaga mat med dottern utan sprang ner till bussen i tron om att den skulle ta mig till Kungsträdgården.

Jag vet inte om mitt förstånd helt och hållet hade ramlat ner i löpardojjorna för det var tydligen ett lopp i stan så bussen körde inte till Kungsträdgården… Regnet vräkte ner och stan var grå. Magen knep och jag var försenad. Men mitt i alltihop var jag superlugn. Jag var inte stressad, varken glad eller ledsen – såg bara en sak framför mig – springa. Jag litar på min form och känner ungefär hur bra jag kan prestera. Tänkte att den extra turen det blev från bussen var en del av uppvärmningen. Sprang rätt in i mina löparpolare Britta och Helena som ställt sig i toa-kön. Jag hakade på dem, tror att jag skymtade Berglund men hann inte hojta, skallen var seg. Britta var på topphumör och Helena såg inte ett dugg nervös ut. Träffade en hel drös från IF Linnéa, nyförvärven Masse och Nix stod och huttrade tillsammans med Karin och hejarklacks-Jumper, coach Nisse, Ann-Sofie, Patrick, Alexandra, Stephan, Pernilla, Tone och många fler.

Hann med en kort uppvärmning innan start och drog iväg med Alexandra och Tone. Tone och jag är lika i vår löpning och hon var revanschsugen för att jag slog henne med en halv minut på Tjejmilen. Under nästan hela loppet låg jag 50 meter bakom henne och höll koll på ryggtavlan, hon fick vara mitt mått på tempo när jag och magen kommunicerade. Jag visste att jag hade kapacitet för 1:46-1:47 och malde på. Tempot var ok hela tiden, Söder Mälarstrand sög. Där tog jag sikte på en buske och tänkte jag springer fram dit och spyr så känns det lättare sen, men jag gjorde det inte, jag tänkte hela tiden – bara 200 meter till sen får jag spy. Rapade som bekant efter två mil, tydligen så det gungade i Vanadislunden 🙂 och kände mig plötsligt normal. Tone kom i mål en hel minut före mig och jag gläds med henne. Jag är supernöjd över min insats och vet att jag kan komma under 4 timmar i Berlin. 2005 körde jag halvmaran på 1:47:14 tre veckor före Sthlm marathon som jag gjorde 3:53:xx på, nu ska jag väl kunna knäcka det. Och gör jag inte det så får jag väl köra PB nästa år.

Jag tackar alla härliga supportrar som trotsade regnet och kämpade fram oss. Jumper hejade vid 2 tillfällen vid Gamla Stan, likaså underbara Catti, som skrek sig hes och pumpade ny energi i min kropp! Lillebror Fredrik och Hugo stod vid Gjörwellsgatan och hejade! Många andra tjoade och såg till att vi orkade med hela distansen.

Det som slår mig såhär i efterhand är alla löpare man känner igen från lopp till lopp. Dessutom kände Marathonfarsan igen mig från bloggen (med lite hjälp av IF Linnéa-tröja och röda skor), likaså The Long Distance Runner och några till. För ett år sedan hade loppet kännts ganska ensamt, nu känns det som att det är där jag hör hemma, bland svettiga människor i tights som alla kämpar i sitt eget inre, att göra sitt bästa för dagen och krama ur den sista energin. Vi morsar, lyckönskar och kramar om varandra som en stor släkt.

Kvällen bjöd sedan på bubbel, middag på Pelikan och barefterhäng. Mycket skämt, många skratt och en och annan kommentar om löpning fälldes i sällskapet.