Vi hade bara hunnit 150 meter på vår runda, dotter Elin och jag, när en man skriker högt som attan från andra sidan gatan
”Era galningar! Ut i skogen med er om ni ska hålla på sådär!”
Han menade att springa. Själv höll han koll på att folk som flanerade under byggnaden inte skulle få snö och istappar i skallen. Vi tackade, slängde oss ut i körbanan och sprang skrattande och snabbt ner för backen. Killen på taket kunde fortsätta skyffla ner snö på gångvägen. Vi höll oss undan.
Jag är tacksam för varningen. Tacksam för att det finns folk som inte är höjdrädda och ser till att taken är hyfsat säkra från is- och snöras.
Vi fortsatte vår eftermiddagsrunda runt halva Kungsholmen, med säkert avstånd från hus, ibland mitt i körbanan (men då var vi sjukt snabba) och kände oss grymt löpstarka med lätta kenyanska steg. Vi snackade hela vägen och det kändes som vi flög fram. Det är himla lyxigt att ta sig ut i dagsljus, snacka om livet med dottern och ändå hinna ruscha hem och delta i telefonkonferens (syns inte att man är svettig i telefon). Jag bytte 42 minuter dagsljuslöpning mot 45 minuters jobb i mörker. Bästa bytet. Bra att ha ett jobb där det faktiskt fungerar. Även om jag är en galning som borde hålla mig i skogen.
Leave a Reply