När mörkret föll den andra natten var vi förberedda med pannlampor och energifyllda ryggsäckar. Smärtan i fötterna var ett faktum, men ingenting som hindrade oss. Fokuseringen blev intensivare och man kunde känna samarbetet i luften mellan mig och Staffan. Vi pratade inte, utan bara tog oss fram. Mitt i mörkret mötte Anneli och Lars upp – där Anneli var löparklädd och ville pejsa. Vi gick någon kilometer och fick sedan information av Lars om hur vi låg till. Vi hade knappat in på Boel och Jan-Erik, vi var inte pinsamt flera mil bakom. Detta gav oss en kraft som övervann all smärta, kickade igång extramotorerna och fick oss att börja springa. Anneli hängde med.

Fokuserad Mia. Foto: privat

När vi kom fram till Romelåsens golfbanor var vi bara 10 minuter efter Boel. Jag fyllde snabbt min vätskerygga med 2 liter vatten, jag hade börjat dricka massor och kissade var 10:e minut – hade för lite salt och kolhydrater i kroppen för att binda vätskan. Fanns ingenting att tillgå, utan bara försöka hålla koll på mig själv. Vid jämna mellanrum påminde jag Staffan att dricka och ta salttabletter. Anneli lämnade oss och vi var så fokuserade på uppgiften och fick extra energi från pejsandet att vi nu ökade takten.

De sträckor som inte gick att springa, promenerade vi raskt – Staffan låg 10 meter framför mig och vi skapade ett delmål: Att komma ikapp Boel.

Det var nu kolsvart ute men ingen dimma som natten innan. Våra sinnen var mer skärpta än föregående natt och vi rörde oss som en enehet framåt, framåt, framåt. Ingen vila, bara korta kisspauser för att sedan springa ikapp varandra. Hela tiden framåt. Vi förstod att vi var de som höll högst fart för tillfället vilket triggade oss enormt. Sträckan vi transporterade oss på var just nu asfalt och vi småsprang så mycket vi kunde. Rätt var det är får vi syn på Boels pannlampa. Jag får ont i magen. Vill inte springa förbi henne, vill inte göra henne ledsen. Vill låta henne klå mig (igen, som alltid). Men vi har så mycket energi att vi är ostoppbara.

Vi är ostoppbara

Vi stannar till hos Boel som har Lupita vid sin sida som pejser. Men det spritter i benen och vi är sjukt pigga, kan inte promenera. Hjärnan skriker SPRING! Efter att ha förvissat oss om att Boel mår bra och är lycklig springer vi vidare. Nästa delmål – Jan-Erik. Vi får besked av Anneli att han är ca 2 kilometer före oss. Vi fokuserar och tar oss an uppgiften.

Då börjar stigningarna

Mitt i natten, vid Elins backe ser vi den gigantiska myrstacken från ett annat perspektiv. Mäktigt. Foto: privat

Och kohagarna. Båda sakerna suger energi. Upp på Rommelåsen, upp på andra åser, klättra, klättra, klättra. Hasa nerför. Vissa partier är så branta att vi måste luta oss ordentligt framåt för att inte ramla baklänges. Andra stigningar tar aldrig slut. Vi turas om att dra varandra. Staffan ropar högt ”Snart kommer vi till Elins backe!”. Min dotter brukar nämligen vara duktig på att vända negativa tankar när jag säger ”Usch – en uppförsbacke!” Då säger hon ”Vad bra, då får vi sjukt snygga bikinirumpor!”. Så backarna blev våra vänner. One down, another one to go. För varje backe vi tillryggalagt var det en mindra att bestiga. Vid det här laget var vi rätt slitna och hade sprungit närmare 45 timmar. Mellan kullar och åsar kom kohagar. Kohagar med dåliga markeringar – massor av ris och sly om du går fel, och nedtrampade sten/lerpartier som är helt omöjliga att springa på. Tar tid. Suger energi. Vi stannade snabbt när vi irrat bort oss för att hitta senaste markeringen och sedan fortsätta vidare. Framåt, framåt, framåt. Hur snabb var Jan-Erik? Vi hade chans att ta pallplats, den som just nu Jan-Erik höll. I vilket skick var han?

Vi får syn på Jan-Erik

som går och sover. Eller åtmistone slumrar. Han blir överlycklig av att se oss. Han hade precis övervägt att antingen sova i en busskur eller sätta sig utanför en kohage och vänta in den som var bakom (som han trodde var Boel). Han var sömnig och innerligt trött på att leta leder genom hagarna. När vi kom piggnade han till och vi tog med honom på vår framfart. För det är så det fungerar i ultra – att vi värnar om varandra och vi hjälper till när det behövs. Jannes fötter var lika illa som Staffans. Mina var lite bättre. Tillsammans ignorerade vi smärtan, ignorerade rädslan för hästar, tjurar och kreatur. Vi ignorerade tröttheten och tog oss framåt. Nu skulle vi i mål!

3 hjärnor i en kohage. Foto: privat

Jag sms:ar till min exmake Oliver och frågar hur långt vi kan ha kvar. Staffan sms:ar Sara samma fråga. Vi får samma svar – drygt 2 mil. Detta visar sig vara fel, vi har nu i alla fall siktet inställt på en halvmara. Min GPS är död och vi har inte rätt distans på varken Jannes eller Staffans klocka som dött tidigare under loppet. Jag fick fylla på vatten där det gick och kissade för ofta. Magen var helt tom och jag hade bara en gel kvar. Den räddade mig totalt – Det var en WinForce Ultra Energy som tydligen är den mest energitäta gelen på marknaden. Det var ju inget jätteinnehåll, så magen kurrade rejält och jag var hungrig. Nu började även tröttheten göra sig påmind. Jan-Erik sa att det är 15 km från Skryllegården till Lund – detta stämde inte med de siffror vi fått ”hemifrån” och vi önskade så högt att Jan-Erik hade fel och att det bara var en halvmara kvar. Vi passerar Skrylle. Vi promenerar de långa uppförsbackarna och jag pallar ett surt äpple för att få tyst på magen. Äpplet är surt och startar kramp. Jag skiter i det. Jag struntar i smärtan i fötterna som tilltar. Jag ska bara i mål.

Nu har vi så ont att vi inte längre springer. Vi går. Vi kommer upp till en mast och ser Lund nedanför. Vi inser att vi har 5-6 kilometer kvar. Jag tappar totalt orken. ”Det är så himla långt kvar!” Både jag och Jan-Erik misströstar. Staffan håller modet uppe, likaså farten. Vi hakar på honom. Efter ett tag möter vi en hundägare som vi frågade om hur lång tid det skulle ta till centrala Lund. 45 minuter blev svaret. Vi började småspringa och grymtande kom från Jan-Erik och Staffan eftersom fötterna gjorde sig påminda. Men småjogging skulle förkorta tiden och distansen skulle snabbare hamna bakom oss.

De sista kilometrarna kändes längre än hela loppet

Vi springer/staplar de sista 100 metrarna i mål. Foto: privat

När vi utmattade småjoggar längs med bilvägen in mot stan kommer Linnéa, vår support, i bilen. Jag är så känslofull och vill så gärna spara målgången. Jag ber henne köra i förväg och fota eftersom min telefon är totalt urladdad. Vi går raskt och bestämmer oss för att krossa mållinjen tillsammans som en enhet – den enehet som tillsammans kämpat de sista timmarna och de sista jobbiga kilometrarna av loppet. Arrangörerna Magnus och Martin står tillsammans med Linnéa och tar emot oss. Vi går i mål och jag måste fråga ”Är vi i mål?” Var det inte värre? Var det klart nu? Jag kan inte riktigt prata utan gråter en skvätt när jag kramar om Staffan och sedan Jan-Erik. Tiden vi får är 49 timmar och 10 minuter. Det är 7,5 timmar bättre än 2010.

3 slagna hjältar. Foto: privat

Jag är tom, helt tom. Känner mig varken glad eller ledsen. Jag har en ingentingkänsla och jag börjar oroa mig för hur jag ska få ut min fläta i duschen…