2014 års startfält på Trans Scania. Thomas Alm som vann loppet är ej med på bild för han kom 1 mint innan start 🙂  Foto: privat

Så var det äntligen dags för årets stora äventyr Trans Scania. Ett lopp som skrämmer mig sedan förra gången jag sprang, och samtidigt lockar mig. Jag klarade det ju sist, alltså borde jag klara det igen. Den sista veckan hade jag fullt ignorerat själva löpningen och den fysiska insatsen och istället försökt tänka på energi, teknik och kollat väder.

Sömnen sista veckan hade varit riktigt bra och sista natten sov jag djupt. Jag var helt utvilad när det var dags för start.

Start ute i havet för att springa tvärs över Skåne till Östersjön. Foto: privat

Starten går från Långa Bryggan i Bjärred, långt ute i havet. 08:00 gick starten och vi var 10 stycken som lämnade den västra sidan av Skåne på fredagmorgonen. Av dessa 10 var två herrar ifrån Ryssland och vi var två kvinnor – jag och Boel. Boel har startat 3 gånger tidigare i Trans Scania och är duktigt rutinerad på dessa utmaningar.

Från Bjärred sprang vi mot Skryllegården, ca 23 kilometer om jag inte minns fel. Det var platt och lättsprunget. Jag och Staffan går alltid i uppförsbackarna och tyckte att det tog lite väl lång tid innan den första backen visade sig. Glada i hågen slängde vi iväg ett sms till supporten om att det gick bra och att vi skulle ses vid maratondistansen ungefär. I samma stund slutade de lättsprungna partierna. Istället startade det tuffa stigningar och teknisk terräng med kalhyggen, fälld sly, taggiga björnbärsris och kohagar med varningsskyltar. Större delarna av denna sträcka gick vi.

Vackra bokskogar i kuperat landskap. Foto: privat

I Staffans Garminklocka hade vi lagt in kartan så vi visste om vi var på rätt spår. Denna navigerade vi oss efter, men hade många gånger problem när vi kom in i kohagarna och virrade runt efter rätt riktning. Inte något som bekom oss eller humöret så här i början på loppet.

Efter ett långt tag kom vi i alla fall fram till vår support och fick fylla på vätskeryggorna, äta lite och lägga ner fler powerbars. Min strategi är att äta så lite sötsaker som möjligt första dagen. Jag fick riskakor med jordnötssmör, chiapudding på kokosgrädde, smörgåsar med avokado.

Staffan pustar ut efter en klättring uppför. Sedan dags att utmana låren utför. Foto: privat

Jag var klädd i löparkjol, klubblinne och hade en långärmad tröja med mig. Det var varmt och stundom molningt. Rätt skönt löparväder. Fötterna var ordentligt insmorda med Sportslick och kroppen kändes bra. Näst supportstopp skulle vara efter ca 65 kilomter vid Sövde Musteri. Vi siktade in oss på det och sprang/promenerade raskt vidare.

Då kom regnet. Ett enda stort moln öppnade allt sitt innehåll och gjorde stora forsar i vägen. Vi blev dyngsura direkt och det kändes så onödigt att se blå himmel längre fram och själv utsättas för det enda regnmolnet. Det största hotet mot fötterna är nämligen vatten! Och fötterna skulle bära oss 25 mil, varav vi nu bara kutat 5. Det gick inte ens att ta upp telefonen och ringa under de kraftiga skurarna. Modet sjönk lite och vi fick snabbt slå våra kloka huvuden ihop för att se hur vi kunde åtgärda situationen… Det  kändes som att den lugna delen hade tagit oss rätt in i stormen. Eller åtminstone ösregn.