…och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Efter 4 dagar kunde jag återhämtningsjogga med Elin. Foto: privat
Efter ett sånt här långt lopp kommer en hel del följdfrågor från omgivningen. Jag ska försöka svara på några av dem i detta inlägg och vad som händer efter. De frågor JAG har fått är
- Springer men HELA tiden?
- Vilken fart springer du i?
- Vad äter man? Eller äter man över huvud taget?
- Får du inte ont i knäna
- Du måste väl sova?
- Är du inte riktigt klok?
Hmm – om jag springer hela tiden? Loppet går i ett sträck, inga klockor stannas om jag skulle få för mig att ta in på hotell och sova en natt. Jag är i RÖRELSE hela tiden.
Farten: I början springer jag väl 5:45-6-minutersfart. Sedan börjar stigningarna och man går en del. På raksträckor springer man som vanligt, efter 30 timmar springer man långsammare – kollar inte klockan om jag ska vara ärlig. Är inte ute efter schyssta kilometertider. Känns oviktigt i sammanhanget.
Jag äter massor. Första dagen undviker jag socker fram till sen kväll. Jag äter sushi med massor av soja på för att jag ska känna törst (det går åt X antal liter vatten under loppet) och jag äter kinamat med ris. Smörgåsar, powerbars, kaffe framåt natten. Smågodis, gel och denna gång chiapudding med kokosgrädde – mycket energi och lättsmält!
Jag fick inte ont i knäna. Däremot är fötterna det största hotet – eller vädret som förstör fötterna, är det största hotet.
Sova? Nej – faktiskt inte en enda gång. Förra gången sov jag 2×20 minuter, men då var jag ensam – nu turades jag och Staffan om att plocka upp varandra ur trötthetssvackor. Jag var nu vaken totalt i 53 timmar (varav tävlingen tog 49:10).
Nej, jag är inte riktigt klok. Men lycklig och med en tro om att jag klarar det mesta jag tar mig för.
Vad händer efter?

Flätan före loppet och efter halva distansen. Foto: privat
Jag kände mig tom, trött, ledsen och tacksam. Men störst var tomhetskänslan. Jag var riktigt orolig att min högra trampdyna på foten skulle släppa och jag var orolig för att reda ut håret/flätan i duschen. Duschen var inga problem och jag konstaterade att jag inte hade ett enda skavsår. Flätan gick tack vare redan smetad balsam att reda ut relativt enkelt (jag är håröm som fasiken).

Dränage av blånaglar. Foto: privat
Min vänstra vrist var svullen. Mina båda stortår hade blodblåsor under naglarna och var någon centimeter högre än vanligt. Fotsulan under höger fot var bara en stor blåsa – och håll i er – Den läkte fast under första natten! Älskar mitt läkekött! Väl hemma punkterade blånaglarna och lät vätskan rinna ut, satte på Alsolspritsklutar för att dränera och hålla fritt från bakterier. Naglarna kommer att trilla inom en snar framtid och just nu 5 dagar efter gör det inte ont.
Efter 4 dagar (igår torsdag) var svullnaden i vristen borta och jag kunde ta mig ut på en kort återhämtningsjogg med min älskade dotter.

Elins fantastiska fiskgryta kunde jag sleva i mig hur mycket som helst ifrån. Foto: privat
Hålet i magen… hungern som sätter i rätt var det är, ser jag till att täppa igen med både bra och tyvärr dålig mat. Elin hade fixat god fiskgryta och annan mat så att jag snabbt skulle kunna fylla på när det började kurra och låta som ett åskoväder – kakorna i köket på jobbet har fått vara mellis när frukt inte räckt till 🙂
Reflektioner:
- Det kändes som om loppet inte var så långt som förra gången (även om de sista 5 km kändes längre än hela racet)
- Jag fick en ”Jaha, var det inte värre än såhär?” känsla i mål.
- Jag känner mig grym som orkar hålla mig vaken och på hyfsat bra humör trots felspringning och navigering.
- Min kropp läker fort vilket gör mig oerhört tacksam!
Ja, jag är lycklig. Lycklig att jag springer ultra och att min kropp klarar av det. Lycklig att jag vågar möta rädslor, ha viljan till äventyr och utmaningar och faktiskt grejar det. Kommer jag att vara lycklig i alla mina dagar? Jag jobbar på det.
Åhhh, njut och var lycklig! Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter!
Tack för att du orkar läsa mina berättelser!
Kommer jag inte med till Spartalhon nästa år så syns vi på startlinjen ute på Långa bryggan i Brärred.
Finns en hel massa tid att spara in 😉
Rätt inställning Jan-Erik. Jag är 99% klar med mitt beslut om loppet nästa år…
Hej Mia! Jättekul att läsa alla rapporterna. Sjukt imponerande och visst kan man tycka att du är lite smågalen som tar dig an en sån här utmaning, men är inte alla äventyrare det? Hoppas kroppen återhämtar sig snabbt och att vi får chansen att springa ihop inom kort. Kan f ö meddela att er coaching gett resultat och att ett av våra lag kom 22a av 900 på Bellmanstafetten.
Vad roligt Henrik! Grattis till fina resultat! Jag ignorerar att ni/du tycker att jag är lite galen och hoppas att få komma och coacha er snart igen! 🙂 NÅGON måste ju springa snabbt medan jag tuffar lugnt.
Fantastisk berättelse!! Och vilken prestation!!!
Tack Louise! Och tack för att du följer mig här!
Fråga 6. Min bild av dig (nästan enbart från bloggen – vi har ju bara träffats ett par gånger) är att du är mycket klok. Men samtidigt lite härligt galen. Tack för att du låter oss vara med på galenskapen med dina välskrivna och spännande berättelser.
Anneli – det är väl som det mesta helt OGALEN i vissa fall och GALEN i andra. Pendeln måste ju tjonga i båda väggarna.