”Har du sprungit ett maraton?”

Stockholm Maraton för några år sedan. Visst har jag några avverkade. Foto: privat

Frågan kom från en av de nya tvillingsystrarna under nerjoggen med IF Linnéa igår. Vi hade kört Pulstrappa som innebär stegrande puls 3x(3+3+3+3min). Antingen kan man här köra på tid eller just pulsen, och sista treminutaren ska alltså gå snabbast.

Vad svarar jag på det? Det hinner rinna en flod av tankar genom huvudet.

”Jo, jag har sprungit maraton.” Följdfrågan blev om man lägger upp det som pulsstegen vi just kört, att man springer snabbare och snabbare? Jag berättade att jag sprungit 9 maraton och bara haft en negativ split (sprungit andra halvan snabbare än den första) en gång.

Vi pratade vidare om just maraton eller lopp i allmänhet. Klubbkamrat Ingrid och jag agerar lika, även om det kanske inte alltid är rätt taktik – att springa på snabbare i början medan ork finnes, och sedan bara ta sig i mål. Rätt taktik hade kanske varit att faktiskt orka öka de sista 30% – men hur ska man någonsin veta vad som fungerar? Tänk att få springa i parallella världar – Samma lopp med olika taktik. Det hade varit skoj.

Vinkade adjö till tvillingtjejerna och tänkte att det var nog bra att jag inte berättade att jag i sommar ska springa 6 maraton. På raken. I ett sträck. De hade nog tyckt att jag var konstig. Skönt med perspektiv från omvärlden.