>
Kommunfullmäktige i Grisslehamn stod på scenen och höll med darrande stämma sitt öppningstal för det som skulle bli invigningen av den nya delen på Sverigeleden. När ett tal börjar med ”Redan på Vikingtiden” eller ”Då de gamla Romarna” så vet man att talet blir långt. Det var packat med folk nere vid hamnen som skulle ta del av festligheterna. Döm om 20 löpares förvåning när vi insåg att vi var själva höjdpunkten på invigningen! Hela skaran riktade sina blickar mot oss som bara ville springa iväg. Vi skulle starta efter talen och ett kanonskott, och vi fick snällt vänta. Under tiden lyssnade vi på historien om Vikingar, transportsträckor och Grisslehamns storhet. Sen bar det iväg!
Vi var ett stort gäng som sprang tillsammans och jag lade mig strax bakom Cecilia från Ultralandslaget. Det visade sig att stigarna med rötter och stenar tog bort fokus på de orange markeringarna som var på träden, så vi startade loppet med en felspringning. Men ingen blev ledsen för det. Den första milen var mestadels i obanad terräng och vi var väl 8 stycken som sprang tillsammans och hjälptes åt att hitta oss fram, varna för gropar och hinder. Det är det här som är själva tjusningen med Ultra – folk pratar med varandra och ”umgås” istället för att tävla. Tidsoptimisten Mia hade glatt meddelat folk vilket tempo hon tänkt hålla och hur lång tid loppet skulle ta. Hehe – den första obanade milen tog 1:16. Nu har jag lärt mig att inte lova några tider. Gruppen höll ihop i 15 kilometer, sedan teamade jag ihop med Staffan och Sebastian.
Under hela loppet servade Evelina mig, Staffan och Sebastian med bil-depån – och hon verkade ha prickat in precis de rätta ställena att dyka upp på. Vi fick frallor, godis, chips, vatten, kaffe, powerbars och allt vi kunde önska. Och så torra kläder förstås.
Regnet strilade ner hela dagen och gjorde alla kläder och skor blöta. När jag var dyngsur vid 45 kilometer började mitt humör tryta. Tårna hade övergått i någon sorts svampform. Jag var sur och grinig, snäste av Zebban med ”Jag vet väl inte vad såna där Elektrolytjävlar är”, tog en kapsel och surade lite till medan jag bytte till torra skor och strumpor. Samtidigt hade jag dragit på mig skavsår under armarna. Hur man än gör så skaver blöta kläder. Jag fyllde på med mat och dryck vilket gjorde mig mycket gladare. När vi passerade 50 kilometerssträcket var jag på topphumör igen. Förlåt Staffan, Zebbe, Fredrika och Evelina att jag snäste åt er ute i obygden – det är ju inte ert fel att jag har noll koll på Ultramineraler (trodde chips och sportdryck räckte). Jag är ju fortrarnade en gröngöling i Ultrasammanhang, men jag lär mig.
Runners High infann sig i en nerförsbacke vid 52 kilometer. Jag kunde inte sluta skratta och lyckan var total. Framför mig sprang Staffan och Zebban och pratade TV-apparater, och bakom sprang jag och var toklycklig. Adrenalin och endorfiner gör att mina mungipor liksom får spasmer – jag kan inte sluta le. Vänsterhöften ömmade, hamstring var stel, flätorna var krulligt upprullade och jag bara var. Där och då. I nuet – utan några som helst störningar. Naturen var ljuvlig och vi kom till en John Bauer skog med underbart ljus. Jag hade inte blivit ett dugg förvånad om det hade suttit ett litet troll eller en älva på en stubbe (Ja – efter ett tag hallucinerar man…)
När en mil återstår virrar vi bort oss och hittar inte markeringarna, vi ligger någonstans i mitten av löparna och jag kan egentligen placera mig som tredje dam in. Bakom mig dyker Charlotta Snabbfoting upp. Vi skymtade även Lisse och Mikael. Huvudet ville att kroppen skulle springa fort till målet. Kroppen ville promenera i det härliga regnet (eller egentligen vara i duschen eller i en bastu, eller åtminstone vara torr). Staffan och Zebban förstod läget – de peppade och drog mig hela vägen in i mål De var så starka båda två och kunde ha dragit på snabbare. Vid mål tog de mina händer – och gemensamt passerade vi mållinjen. Glada. lyckliga och fantastiskt tacksamma över våra kroppar som ställt upp på dagens galenskaper. Med felspringningarna blev det drygt 69 kilometer. Sussie, Evelina och Fredrika stod tillsammans med arrangörerna och hejade på oss. Jag grejade att ta tredjeplatsen på damsidan och är grymt nöjd.
Arrangemanget var välordnat och depåerna fyllda med vettig energipåfyllning. Idag lider jag endast av huvudvärk från nattens champagne och skavsår i ljumskarna. I hjärtat har jag världens häftigaste upplevelse som jag ska plocka fram många, många gånger.
Bilder kommer senare.
>GRATTIS till ännu en imponerande prestation! Att det inte satt någon älva på någon stubbe berodde nog på att hon var ute och sprang 😉 (och trollen hade säkert gått in och värmt sig i farstun). Hur lång tid tog äventyret?
/kalle
>Kalle: Jomensåvardetju! Kände mig älv-lik och liksom flöt fram i det härliga ljuset 😉
Tid? JAg var ute efter distans 🙂 All data kommer med bilderna i ett eget inlägg – tålamod! Grattis i efterskott föresten!
>Stort supergrattis Mia. Ni var fantastiska!!
Förlåt tillbaks att vi skrattade åt dig när du var sur och snäste 😉
Älskar den tvetydiga formuleringen "nattens champagne och skavsår i ljumskarna".
Det här gör vi om! 😀 Mera!! JÄTTEMERA!!!
>Grattis!! Vilket adventure!
Bra jobbat, du är som vanligt helt jävla grym!!!'
Pannbenets moder…
>Helt tokigt imponerande! Kollade bilder på Lisses blog, och även jag som gammal orienterare tyckte det verkade vara rena ur-skogen.
Och så skön berättelse; hur ni passerade mållinjen fick det att tåras i ögonen. Ni är så härligt inspirerande!
>Jag är så himla imponerad. Grymt!
>Wow! Så inspirerande. Jag blir alldeles sugen! Och en kilometer felspringning var ju ingenting. Mitt rekord är 8….
>Woho! Grattis supermia! och alla ni andra som sprang!
Talet om vinkingarna kommer Grisslehamnsborna att glömma, men er minns de för evigt. Dårarna som sprang 7 mil i regn, och tyckte det var underbart! (Nästan hela vägen. ;-))
>Du är ju helt fantastiskt bra!
>Fantastiskt Mia! Vilket födelsedagsfirande. Kul att ge sig själv en så'n present som 68 km (drygt 😉 )! Jag instämmer med Snorkfröken att man blir alldeles rörd av beskrivningen.
/Ingrid
>Shit vilken brud du är!!!Grattis till ytterligare en toppenprestation!
>Imponerande är ordet!! Du inspirerar till att springa långt…säger jag som ibland tycker att 1!! mil kan kännas långt:)
/Bibi
>Mia:
Det var ett rent nöja att springa med dig i skogen, härligt terräng härligt sälskapp härliga kilometer. Nästa gång tar vi steget förbi 70k utan problem eller hur Mia.
/ din ultra vän i skogen Staffan
>Herregud, du är helt otrolig Mia! Jag är SÅ imponerad! Fattar inte hur du grejar det!
Moa
>Fan vilket opp ni verkar ha haft! Njutbar läsning.
>Coooooooooooolt!!!
Själv gick jag i går ner för trappen för att ta mig två mackor, upp igen, ner för trappen för att ta mig 3 kex och upp igen. Nu har jag deffat och snart är jag under 41 stäcket…….ej bra ;o) men efter torsdag, då ska det ätas!!!
Grattis till superprestation!
Majskolven.
>Så häftigt Mia! Grattis och så fantastiskt med Runners high när du behövde det som mest! Längtar redan till ditt fotoreportage!
>Vad roligt! Grattis!
>Hej allihop! Ja – det var verkligen ett toppenpass. Tack för alla lyckönskningar – guld värt 🙂
Och ja – Fredrika – jag missade alldeles att det faktiskt går att tolka skavsåren i ljumskarna… hehehe – men då är ju allt som vanligt – sån e jag liksom.
>Du är helt otrolig! Ett stort grattis! 🙂
>Fantastiskt Mia! Jag är så glad för din skull!
>Fan vad häftigt det låter! Hoppas det blir fler JÄTTELÅNGT-lopp så att jag också kan vara med!
>Galningar !!
Nu vill jag gotta mig i bilder på dyblöta löpare.
>Vad kan man säga så här i efterhand? Nog var det motigt tidvis, men jag kan inte minnas att jag nånsin tyckte det var riktigt jobbigt. Jag fokuserade på att få mina lagkamrater i mål och inte bli omsprungen av nån!
Det var ett av de roligaste lopp jag sprungit, tack vare lagkänslan!
Tack för en riktigt rolig dag!!!