>Som hur det är att bli mamma till exempel. Eller hur det känns att äntligen lyckas med något som känts helt oövervinnligt. En sån grej som att intala-sig-själv-att-man-inte-klarar fast omvärlden tror på en. Hur man bygger upp murar och bärriärer och inte vill/orkar/kan/har lust att ta till sig tips. För att det är jobbigt helt enkelt. Jobbigt mentalt.

Jag har en medlöperska i klubben som varit ganska anti-backar. Inställningar som Det-här-grejar-jag-aldrig och Nu-kommer-en-backe-det-är-jobbigt-jag-ger upp till att nästan känna sig synonym med Jag-som-dör-i-backarna. Jag har försökt peppa lite extra när vi haft långa backintervaller, och bara lyckats sisådär. Jag vet att hon kan, men hon har inte velat/orkat.

Tills igår.

Enligt coachen fick jag inte köra de 800 meter långa intervallerna i tantolunden. Det är en backig slinga som är superbra, rolig och annorlunda. Istället skulle jag springa rundan i jämn, ganska låg fart och peppa medlöparna (vilket jag inte hann då de svischade förbi sjukt snabbt). Första varvet sprang jag med Anti-back-tjejen och kollade in tekniken. Efter ett nedförslut kommer en ganska kort men brant backe mitt i intervallen. Anti-backi ökade tempot nerför (som en skidåkare) för att få fart uppför. Tvärnit. Efter 3-4 steg ökade andningen och hon väste ur lungorna. Hmm – viljan fanns helt klart, men något satte stopp. Jag sprang upp jämsides och förklarade följande:

  • sänk farten i nerförsbacken och samla kraft till uppförsbacken

  • korta ner stegen rejält och spring på framfoten – trippa på tå

  • skjut fram höften och sträck på överkroppen – det ska kännas som om någon puttar dig upp “med händer på baken”

  • upp med hakan och spring långsamt och lätt

  • hitta rytmen/balans mellan steg och andning

Nästa varv sprang jag med henne, vi saktade in nerför och fyllde lungorna med luft, kom fram till backen och började trippa – små-små steg, fram med höften upp med blicken. Vips så var hon uppe och andades normalt – jag hade trängt igenom motståndet och såg i hennes blick att “Nu jävlar – det här kan jag ju!”. Efter detta grejade hon alla 6 intervaller utan andnöd, springades i backarna och jag är så glad för hennes skull. Och förbannat stolt att jag kunde lära ut något jag själv fått kämpa med.

Hon visade att det är inte bara benen man springer med, det handlar mångt och mycket om pannben och tro på sig själv. Att våga. Våga låta det vara jobbigt.

Jag är stolt – precis som en mamma. En känsla som inte heller går att beskriva om man inte upplevt det.