>”1955 satt en grupp boskapsfösare vid lägerelden och kom överens om att det var bättre förr i tiden, när en häst kunde springa 100 miles på ett dygn. Wendell Robie föreslog att de skulle göra om bedriften och The Western States Trail Ride var fött. 1974 hade Gordon Ainsleighs häst problem så han startade utan häst och kom i mål på 23:42 tim. The Western States Endurance Run har arrangerats varje år sedan dess.”

Med dessa ord hämtade från GAX 100 miles hemsida satte jag och Staffan vårt mål. Att köra 100 miles under 24 timmar.

Imorse blev det verklighet. Vi tror att den officiella tiden kommer att landa på runt 23:40.

Foto: Johan Thidell

På Täby Extreme Challenge springer man en bana som är ca 10 km. Vi sprang den alltså 16 gånger. För att inte tappa humöret och fokus hittade våra ”Positiva-varv-hang-ups”. Våra varv såg ut så här:

* Första 2,5 km asfalt och grusväg. Springa fram till första korta backen. Gå uppför. Springa förbi lekplatsen och närma oss järnvägsövergången – här skrek Staffan vid varje passag ”Tååååg!”

* Därefter sprang vi parallellt med spåret på asfalt / promenadmjukisväg – med en backe. Gå uppför. Dags för nästa passage där Staffan högt vrålar ”Tååååg!”

* Bara 70 meter efter den andra tågpassagen hojtade Staffan alltid ”Mia!” som varning för den upphöjda plankan på den lilla träbron som ledde över en å.

* Vid 3,5 km kom nästa uppförsbacke. Gå-dricka efter det röda huset – upp i friluftsområdet mot nästa backe. Sedan flackt bort mot 4,5 km och vi ser Skavlötens motionsområde.

* Vid Skavlöten passerar man 5 km. Här var det dags för mig att påminna ”Salttablett och vatten Staffan”. Från Skavlöten ner vänster – hoppa över de två vattenvallgravarna (smältvatten på 15 cm bredd) – höger sen till tunneln och upp vänster.

* Upp snett över vägen och in i ett litet villaområde. Här hittade vi ett hus som vi gjorde en historia kring I samma område följde vi dagens och kvällens utveckling hos barnfamiljen i det gula huset. Polare som spelade basket på garageuppfarten som framåt middagstid fylldes med BMW-bilar (förlåt Staffan om jag inte kommer ihåg alla bilmärken…) för att avnjuta middag med rödvin, dartkastning och whiskey. De lullade hem när vi hade 7 varv kvar att springa…

* Härefter kommer vi in i Staffans älsklings-löpar-natur – skogen. Från ängsliknande mark som övergår i skog med mycket rötter och stenar. Vi höll hela tiden vänsterkant och hittade vart vi skulle sätta fötterna för att inte bli blöta. Passerade över det omkullfallna trädet – ena varvet med vänster ben först nästa med höger.

* Ut ur den mörka skogen mot Elverket som vi såg fram emot att få se en sprakande underhållning från nattetid – denna uteblev dock. Passerade den stora spånhögen som doftade starkt av koda och tallbar. Nu återstår 2 km av banan.

* Smyger förbi nästa bostadsområde där vi spekulerar i vad familjen X ska göra i sitt stora, fina uterum med fula möbler… Ingenting tydligen. Förblir kolsvart och orört hela dygnet. Ja, vem vill hänga i ett rum med fula möbler liksom?

* Sista 1,5 kilometrarna gav sköna springvägar med en backe som avbrott. Här blev vi ivriga och kutade varje gång.

* Innan man kom in vid varvningsområdet vid Ensta Krog fick man springa igenom ett litet skogsparti, här frågade jag varje gång ”Staffan – vill du gå military style och ta dig över stenen?” Han avböjde alla 16 gånger.

* Vid varvningen ”Lappa, dippa, kissa” (tryck på LAP på Garmin, tryck ner tidtagningsmojängen och gör ett toabesök om det behövs).Med orden ”Nummer 46 på ingång – pigg och glad – tackar alla glada funktionärer det är härligt att se er!” Jag hejade och tackade alla funktionärer vid varje varv – försökte underhålla dem så gott det gick. Funktionärerna ska få ett speciellt inlägg – det kommer!

Att få in rutiner som varning för tåg hjälper till att inte tappa fokus när man blir trött runt 3-tiden på morgonkvisten och har kutat mer än 12 mil. Benen är tunga efter 6-7 mil så varning om extra upphöjning är också bra.