Jag ligger raklång på marken och tänker att nu somnar jag och vaknar upp utvilad, sval och mätt. Men synen av Stina och Jonas har gett mig energi. Jonas får skjuts tillbaka till sin position på rutten och jag har en kasse mat framför mig. Chokladmjölk, knäckebröd, makrill och när Stina kommer får jag varmt kaffe.

Långsamt återfår jag energin och tänker att här kan jag sitta resten av livet. Det är fyra mil kvar av tävlingen och jag har all tid i världen. Det finns ingen känsla eller motivation till att tävla, att ta mig förbi Jonas och Johannes, snoka upp Henrik K och placera mig. Jag ska bara ta mig i mål. Så småningom. Just nu vill jag bara sitta still vid vägkanten och ha picknick.

Det blir en 90 minuter lång paus innan jag ger mig av på vägen ner mot rätt rutt. Jag kommer ut på en grusväg med skog på båda sidor. Till vänster längre fram kommer en grävling ut ur skogen och börjar springa rakt emot mig på vägen. Jag stannar och kollar hur terrängen ser ut bredvid. Det finns ett knotigt träd, men tanken på att börja klättra upp i det är inte lockande i värmen med min trötta kropp. Jag har en stor blåsa på höger lilltå som gör ont precis när jag startar kroppen igen. Den ömmar ända ner under trampdynan och omsluter hela tån. Allt jag kan tänka på är att den gör ont och att det kanske vore bra om grävlingen kan tugga sönder den… När han är några meter framför mig tvärvänder den och springer tillbaka. Jag pustar ut och tar mig vidare.

Packningen är minimerad och jag får börja använda GPS:en på mobilen när jag ska in i skogen. Hur jag än gör så är jag hela tiden lite fel i förhållande till banan. Min plupp är hela tiden till höger om den dragna linjen och det börjar bli ordentligt brant i skogen, berg och småstup dyker upp. Jag måste ta mig neråt. För att vara riktigt säker ringde jag Max för att kolla så att jag skulle slippa klättra upp igen. Det är stora stenbumlingar med mossa och jag har ingen koll på vart jag är i skogen, åt vilket håll jag ska. GPS.en hittar mig inte för att jag är stilla.

Hjärtat slår lite hårdare och jag är lite småskraj att jag ska ramla ner i bergsskrevan jag befinner mig i.

 

Max har Jonas Davidsson (som gått i mål) med sig vid telefonen. ”Vänd dig västerut” säger han. Hahaha – hur vet jag vart det är? Jag känner mig först som en dum storstadstjej, sedan som en gammal kärring. Jag får reda på att jag ska ha solen mot vänster axel och ta mig ner. Max är lika gammal som min son, så tanken slår mig ”Hur hade jag kunnat göra honom stolt i detta läge?”. Istället för att bli rädd och backa, så svarar jag ”Tack! Jag är tuff, jag tar mig ner här och rör mig fram och ser om jag hittar stigen igen. ” Mobilen åker ner i ryggsäcken och jag halar mig med hjälp av färska rotsystem ner för mossiga stenblock, skrevor och sluttningar, livrädd för att en torr gren ska gå av och jag falla ner. Det går bra och jag känner mig kaxig när jag kommit ner för sluttningen. Efter en stund är jag tillbaka på spåret, med solen på vänster axel.

Jag skickar ett meddelande till Max och Jonas D att jag är i säkerhet och på spåret igen. Max meddelar att att det finns en alternativ rutt till nästa skog, färdig att ladda ner med gpx-fil. Jag misslyckas med nedladdningen men ser rutten online och TROR att jag är på den alternativa rutten när jag kommer in i skogskalabaliken från helvetet. Plockepinn av grenar, gamla avbarrade julgranar och annat sly. Helt olöpbart och svårt att se spår av stig under. Jag är beredd att vända om och ta den alternativa rutten. Det är stekande hett och värmen är åter på väg att ta mig. Mobilens batteri börjar dra oroväckande fort. Jag ringer Max igen och säger att jag hamnat i den svåra skogen. Jonas D föreslår att jag ska gå obanat rätt söderut – men jag säger att jag är rejält ormrädd. Jag hör hur de tyst viskar överläggande med varandra. Jag är helt slut efter förra skogens klättring och anspänningen jag då kände har gjort mig trött. ”Snälla Max, jag springer hellre 4 mil extra på asfalt än att ta mig igenom den här skogen”.

Jonas guidar mig ut ur terrängen och jag kommer ut i gassande sol och hetta. Jag får senare veta att Max guidat en löpare ur skogen och sett en stor kull vildsvin som sprang hullerombuller. Jag är glad att jag missade dem.

Batteriet har bara några procent kvar och jag behöver hitta vidare. Jag tror att jag har 22 kilometer kvar . Jag har valt att lägga ut kartorna i Stinas bil, så jag måste förlita mig på gps:en, men den drar för mycket batteri. Jag stannar för att ta fram powerbanken men saknar kabeln, den har ramlat ur.

Jag behöver meddela mig med Stina för att få en ny, jag tar en skärmdump och ska skicka iväg. Ingen täckning. Jag är trött och kan inte ta mig längre. Jag lägger mig på min bivibag vid vägkanten och försöker få iväg sms:et. Sedan somnar jag. Då står batteriet på 1%.

Varm och kladdig vaknar jag efter en stund, jag har ingen aning vart jag är men följer skyltarna mot Näsinge Flygfält. Därifrån vet jag att jag hittar hem till sommarstugan där målgången är. Slut på batteri. Slut på energi. Hettan tar mig och jag är helt apatisk. När jag får täckning på mobilen hinner jag ringa Stina och säga att jag är vid Näsinge innan den dör. Jag går in i lokalen och ber om iskallt vatten. Jag är så arg på mig själv för att jag tappat sladden och inte har med mig papperskartorna som backup. Ett misstag man helt enkelt inte får göra i en sån här tävling.

Det tar en stund tills Stina kommer, hon har varit och letat efter mig längs med vägarna och nära den sista skogen. Jag klämmer i mig godisbilar medskickade från Max och sedan är det dags att ta sig i mål. Min lilltå gör så ont att jag inte kan springa trots att benen är pigga. Hela sista biten mot stugan väntar jag på att den där härliga känslan ska komma, att jag ska gråta av lycka – men istället känner jag ”ingenting”. Sista backen ner mot havet springer jag i alla fall, där står alla och tar emot mig och jag förbannar Max ”Din jävel! Vilken bana du har gjort! Jag hatar den, eller älskar den! Jag kommer minnas varenda steg resten av mitt liv!”.

Jag är framme. Jag är i mål. Loppet är på 545 kilometer och min Garmin stannar på 593,7. Distansrekord. Nionde person in målet och första kvinna. 6 dagar och 12 timmar – ett halvt dygn snabbare än beräknat.

Skorna åker av och fötterna får vila.