Om gårdagen i Säffle var den jobbigaste och ledsnaste blir denna dagen tvärtom. Jag är stark, ”utvilad” och mätt. Energin räcker länge och jag springer iväg från nattlägret vid 4:30. Allt känns lätt och jag skrattar och sjunger för mig själv. Går raskt i uppförsbackarna och springer utför. Energi fylls på kontinuerligt med varm choklad från en mack, glass och banan, powerbar och knäckebröd. Livet känns så fint och verkligt. Kilometer efter kilometer avverkas.
Lite svalare på morgonen och ingen trafik.
Jag kommer till Edelskrog, som det är 17 kilometer till, alldeles för tidigt på morgonen, de har inte hunnit öppna krogen så min kaffecraving får vänta. Jag fortsätter vidare med min glada attityd. Skyltar med Strömstad börjar dyka upp och jag känner att jag är nära målet, även om det står 111 kilometer på dem. Vägar jag åkt på så många gånger, får jag nu njuta av i lugnare tempo. De vackra små tjärnen gör nästan vackert ont att se på när jag joggar förbi. Nu gäller det att behålla den bra känslan. Efter 37 kilometer kommer jag till Billingsfors där jag går in på Ica och laddar telefonen och köper mat och dricka. Kaffet i butiken smakar ljuvligt och jag slukar 1,5 liter mineralvatten till min turkiska yoghurt med massor av honung och nötter på. Med mig i ryggsäcken tar jag risgrynsgröt, och i handen ett paket chokladbollar.
Magen känns full och jag promenerar ut ur sammhället bakvägen där rutten är dragen. Jag kommer bort till min kända korsning, men viker av innan och får uppleva en grusväg som genar mot stora vägen, helt enligt den dragna rutten i telefonen. Jag håller högt tempo… och blir förbipromenerad av två tjejer med stavar. Hahaha vad jag skrattar när de passerar. Vi pratar lite och jag ser dem sedan gå iväg. Vilket perspektiv på fart, allt går så mycket långsammare än hjärnan kan förstå. Men den går ju långsamt den också.
Trött vid väg 164. Trots trafik några meter ifrån går det att sova.
Ute på stora vägen blir jag trött igen. Mitt på eftermiddagen i gassande sol. Jag ser ett skogsbryn som är skuggigt och lägger mig 5 meter från bilvägen och sover utan att ställa klockan igen. Tid är oväsentligt. Avstånd är oväsentligt. Jag kan varken räkna eller fatta hur långt det är kvar, men jag vet att jag kommer att greja det – kroppen och tankarna känns starka.
Vilan blir allt viktigare men muskulärt är allt bättre än någonsin.
Efter ytterligare 24 kilometer kommer jag till Ed. Här har jag bett Stina möta upp med thaimat och jag vill bada. Jag kommer till badplatsen först och klockan är äta-middag-dags. Eftersom det är stekande hett så är det många barnfamiljer där och badar. Jag känner mig malplacé med min ryggsäck, svettiga klädsel och stirrande blick. Jag letar skugga. Vid en bänk hittar jag en skuggig plats och jag tar av mig skor och strumpor. Jag badar och fräschar till mig snabbt och känner mig som en ny människa. Fötterna får vila tills Stina kommer med maten. Det gör dem gott. Efter att ha ätit bestämmer vi att hon ska kolla på tältplats nära Norska gränsen som det är 21 kilometer till.
Piggheten sitter i och det är svårt att tänka sig att jag skulle bli trött redan efter 21 kilometer. Efter en stund får jag meddelande från Stina att den bästa platsen för tältuppsättning är 9 kilometer från gränsen. Jag meddelar att detta blir för tidigt för mig, och att jag nu är så nära målet att jag hoppar över att sova, men jag kommer förbi och tar ytterligare ett bad och borstar tänderna innan jag tar mig till Norge.
Ack, vilket dumt beslut att inte sova, men ve den som ger sig.
***************************
”Är det någon som ligger där!!! Ser du inte? I rött!!!” Jag har precis tagit mig in över Norska gränsen och är i Kornsjö. Det är ett parti Norsk mark som ska tillryggaläggas och det är genväg mot Strömstad. Jag har valt att köra hela natten helt själv. Det är mörkt och klockan är säkert runt 2-tiden på morgonen. Jag är så trött och slut, och behöver verkligen en powernap för att kunna fortsätta. Jag har letat mig ner till tågstationen och lagt mig mot stationshuset för jag tror att ingen har något ärende dit mitt i natten. ”Ja, jag försöker sova här, bara 20 minuter – är det okej?” De två tjejerna med hund försäkrade att det var okej. Jag ligger i bivibagen med fötterna upp mot väggen. Jag försöker somna men efter bara någon minut kommer två nya personer, nu med ficklampa och ska kolla in mig. Efter att fjärde hundparet (vem går ens ut med sin hund den tiden??) har stört det som skulle ge mig energi, reser jag mig upp och ragglar iväg helt utom mig av trötthet. Vägen är stor och bred, och helt biltom. Jag har lust att bara lägga mig raklång på asfalten. Vid vägrenen finns det 30 centimeter höga betongblock som jag kliver över och tänker att jag ska sova med fötterna uppe på, och ha skogen som mjuk madrass.
Det brakar rejält i skogen till höger om mig, bara några meter ifrån. Det är mörkt men jag hinner se bakdelen på en stor älg. Han har fått korn på mig och vänder in i skogen. Jag vill ha hans sovplats. Utan att bli rädd eller tänka efter lägger jag mig ned och ställer larmet på telefonen på 25 minuter. Jag vaknar tvärt efter 20 minuter då tankarna kommit ifatt mig – tänk om älgen kliver på mig – då dör jag.
Det är kallt och jag skakar nu. Låg på energi och bara en tunn bivibag över t-shirt och löparkjol. Jag sätter på mig vindjackan och försöker värma mitt huvud och hals med buffar. Jag skakar tänder och tänker att jag behöver få upp farten för att få igång värmen. Jag försöker småspringa med min långa sovsäcksliknande bag. Det går inget vidare. Efter en stund blir jag svettig i panna, eller mer kladdig och varm. Men låren är iskalla. Mer energi tänker jag och trycker i mig gel-blocks. Det tar säkert en timme att återfå någorlunda värme och jag försår att det gått åt massor av energi. En stor härlig stenbumling syns i skogen på andra sidan vägen och lutningen på den är lockande. Jag går dit, kurar ihop mig och sover utan att ställa klockan. Kroppen får bestämma vad den behöver.
När jag vaknar upp stapplar jag vidare mot gränsen för att ta mig mot Sverige. Under tiden jag sovit mot stenen har jag laddat Garmin men missat mobilen. Jag är klumpig och tafflig i mina rörelser och orkar inte bry mig om att ladda mobilen trots att det bara är 30% batteri kvar och GPS:en suger en del.
Tidigt på morgonen skickar jag en skärmdump på min position till Stina och säger att energi, mat och vatten är slut, och snart även batteri, och att jag bara har lite kräm kvar i powerbanken. Det sista batteriet i mobilen behöver jag till kartan och navigeringen. Samtidigt som jag försöker använda det så lite som möjligt följer jag de stor lederna som är markerade. Detta visar sig vara helt fel. Jag har klättrat högt upp på ett berg via Bohusleden och inte alls följt GPS-rutten ser jag när jag loggar på igen. Jag har gått en omväg. Jag vågar inte ta mig ner igen eftersom jag inte vet om den rätta (kortare) vägen också innehåller jobbig klättring uppför, något jag inte orkar varken fysiskt eller mentalt. Jag skickar iväg till Stina att jag är vilse. Försöker förklara att jag ser på kartan att det finns en bilväg i närheten och att jag tar mig dit. Det går långsamt och jag vill bara lägga mig ner och bli matad. Hungern river i mig och ögonlocken är så tung.
Min egen Garmin visar att jag tagit mig en bra bit över 500 kilometer och jag inser att jag totalt kommer att ha sprungit 5 mil extra. Det känns just nu. Efter vad som känns som en evighet kommer den lilla röda bilen med Stina och en person till i, jag ser att det är Jonas. Lättnaden är total och jag slänger min bivibag som jag har i handen på marken och slänger mig raklång ner för att dö. Eller åtminstone för att sova och bli omhändertagen. Jag orkar inte tänka.
Leave a Reply