Det firas tioårsjubileum för Trans Scania och folk hängde på låset för att få en av de tjugo platserna. Jag var reptilsnabb och fick en. Jag sprang det första loppet för nio år sedan, då starten var i Malmö. Nu startar vi på Långa Bryggan i Bjärred och springer tvärs över Skåne till Haväng, vänder tillbaka och går i mål i Lund. Det här blir mitt fjärde Trans Scania, med start fredag 9 augusti 08:00.

Jag springer med min gamla vapendragare Staffan. Vi har en bra och lugn löpfilosofi – att alltid säga positiva saker, att varje steg räknas, att kolla av varandra om det behövs lugnare tempo/energi/salt/uppmuntrande ord eller fokusförflyttning. Vår styrka ligger i förflyttningen den andra natten. Då har vi fullt fokus och går som maskiner – det är en fantastisk känsla. Även om de sista sju kilometrarna alltid känns som hundra mil. Till vår hjälp har vi min sambo Stefan som kör support 07:00-23:00 (får vila första och andra natten, då vi vill partaja själva i Sövdeskogen).

Följ loppet här

Följ mitt Instagram och stories här (Marathonmia13)

Mål: 45 timmar.

Start: 9/8 kl 08:00

Beräknad målgång 11/8 05:00

 

Jag har sprungit loppet tre gånger tidigare:

2010: 56:42:52 (12:e plats)

2014: 49:10:00 (3:e plats)

2015: 46:21:04 (4:e plats)

 

Och varit support två gånger:

2017: Staffan Ring

2018: Martin Scharp som ville in på under 30h och slå sitt tidigare banrekord. Resultat: 29:37:15

Här lär jag Martin Scharp dansa cha-cha mitt under loppet. Foto: från Trans Scanias Instagramkonto

Den som säger att Skåne är platt…

…har aldrig sprungit över Romelåsen, tagit sig an Brösarps Backar, blickat ut över Lund från ovan. Loppet ska vara 246 kilometer, GPS-filen säger 233 kilometer, och mitt längsta har blivit 259 kilometer. Låt oss säga 25 mil för enkelhetens skull. Under loppet ska du upp totalt 2895 meter och ner 2847 meter. Inte ett bergslopp, men långt ifrån flackt.

Jag är nervös.

Jag ska villigt erkänna att jag är nervös för loppet. Plötsligt har jag ont överallt och varenda sena i benen stramar. Precis som vanligt före race. I år har jag dessutom fått för mig att jag är i klimakteriet, har gått upp tio kg (fast jag aldrig väger mig och kläderna sitter som vanligt) och jag är orolig för att bli jättesömnig. Det finns inget fog för något av det ovannämnda, utan det är rent baisseri.

Hur är då min strategi?

Påverka det jag kan påverka. Vädret är ingenting jag kan göra något åt, men jag kan däremot vara förberedd med rätt prylar. Det kommer att bjudas på både solsken och regn. Jag lämnar ingenting åt slumpen och har packat för allt från ökenstorm till snökaos. Pannlampan är laddad, extrabatteri laddat och powerbanks fullkrämade. Humöret är nästa sak jag kan påverka själv genom att alltid se till att vara energifylld. Noll energi ger tråkigt humör. Ultralådan är laddad med salt, magnesium och elektrolyter.

Ordning och reda. Separata påsar för underkläder, regnkläder, jackor, tröjor och byxor.

De tre viktigaste delarna i loppet

  1. Fötterna
  2. Energin
  3. Navigeringen

Med mig har jag skor för varmt tillstånd, ett par för terräng och ett par som är numret större. Förmodligen byter jag inte utan använder samma hela tiden. Just nu står det mellan Hoka Elevon och Hoka Stinson. Mina strumpor är så tunna som möjligt utan förstärkning för att undvika värme/skav/friktion. Fötterna tar jag hand om och tvättar rent och smörjer med Sportslick (vattenfritt vaselin).

Energi. Perpetuem i flaskorna, energi till ryggsäcken i depåpåsar. Två påsar avsedda för natt. Välplanerad.

Min energistrategi har hållt nästan alla gånger. Basen är näringsdrycken Perpetuem som innehåller kolhydrater, protein och fett. Jag fyller i början på med hemgjorda energitäta smoothies, riskakor, jordnötssmör och bananer. Inför natten får vi varm mat och efter detta får jag börja fylla på med socker och godis. Anledningen till att jag väntar med detta är att blodsockret får sånna toppar och dalar när jag är i fysisk rörlse – och när dalarna blir får låga är det ett långt arbete att ta sig upp till normal energinivår, vilket i mitt fall ger illamående. En simpel regel: Ät det du tycker är gott.

Navigeringen för nio år sedan var papperskartor och timmar av irrande i kohagar och över Heinge ängar. Att följa Skåneledens orange markeringar var lätt på dagtid, mindre lätt nattetid. Nu finns banan som fil att ladda ner till ViewRanger och är lätt att följa. Hursomhelst hamnar vi alltid vilse i björnbärssnåren och i vissa hagar. Vi har GPS-tracker på oss så att vi är fullt synliga för alla. Om du har långtråkigt i helgen kan du sitta och kolla när vi är vilse bland korna.

Koskräck

Efter alla lopp i Skåne har jag faktiskt ingen koskräck längre. Det har däremot Staffan. Vi (jag) brukar ha riktigt roligt när vi tar oss förbi unga kalvar som lattjar och komammor som ser arga ut. Roligast var ändå året då flera stycken i loppet blev jagade av en tjur, och jag och Staffan missar den helt och traskar långsamt igenom just den hagen och väljer att ha det som en äta-etapp. Två löpare hade fått slänga sig antingen över stängslet i galopp eller snabbt armérulla sig under. Där gick vi i allsköns ro och sjöng sånger och åt picknick. Sedan jag började med ultra som sträcker sig över natten är jag heller inte längre mörkrädd och min höjdrädsla blir bättre och bättre för varje år. Bäst KBT’n!

Då är det väl bara att köra!