Jag träffade en tjej , som följer min blogg, häromdagen. Hon undrade hur det är med knät ”Du kan ju inte skriva att du är skadad och sedan inte följa upp!”
Så sant.
Jag känner mig inte skadad. Jag blev GLAD av beskedet att det ”bara” var en spricka i menisken och en Bakercysta i knävecket. Sånt som går att göra något åt. Det hade varit mycket värre om det var blodpropp som jag själv först trodde. Jag hade inte ont i knät, men rörligheten var kraftigt försämrad på grund av Bakercystan.
”Så länge det inte gör ont kan du springa” meddelade sjukgymnasten som jag blev slussad till efter ortopeden. Träna till det långa loppet i augusti så ser vi om det behövs opereras eller inte efter det.
Idag har jag fått tillbaka rörligheten i knät till 98% (nu stramar stela lår istället för jag är grymt dålig på att stretcha). Förr var jag även stel efter att ha suttit stilla en stund, detta är helt borta.
Rehab
Tre gånger i veckan har jag kört ett tungt styrketräningsprogram för att stärka upp baksida lår, höfter, vader och musklerna kring knät. Detta gav resultat snabbt. De senaste tre veckorna har jag dock vilat från styrketräningen för jag överansträngde höften i en övning, detta är nu läkt, så styrkeprogrammet kommer att köras igång efter Trans Scania igen.
Stötvåg
Sjukgymnasten har kört stötvåg på knät samt på Bakercystan. Även detta hjälpte snabbt. Jag som hört värsta skräckhistorierna om stötvåg var livrädd första gången hon rullade in apparaten i behandlingsrummet, men det var inte så farligt som jag föreställt mig.
Rörlighet
Sjukgymnast Hanna har vid våra möten kört lite mobiliserande övningar och ökat rörligheten i knät. Mest har jag varit rädd att det ska göra ont, men det gör det inte. Jag kan fortfarande sitta djupt i huk på grund av att Bakercystan inte har minskat eller spruckit, men för övrigt har jag inte ont av den.
Jag känner mig inte skadad och inte begränsad. Jag har flitigt följt rehabprogrammet som verkligen gjorde skillnad. För mig har detta varit en bra anledning att köra styrka.
Leave a Reply