Eftersom den andra och långa etappen startade klockan 12:00 och man hade 28 timmar på sig att ta sig i mål så var cutoff 16:00 dagen därpå. Jag kom i mål vid 22:20 och hade således en natt i tältet. Jag sov halvdåligt och kände mig ensam. Låg länge och tittade rakt fram i tältet och fokuserade på varje enskild muskel. Hade inte ont någonstans, och jag var fysiskt skön i tröttheten. Hjärnan pumpade fram en massa tankar till följd av adrenalin och endorfiner. Jag försökte att nollställa mig. Ge mig själv en omfamning.

Tankar i tältet. Foto: privat

Tältet var fuktigt och det droppade från taket. Det kändes kallt och kyligt så jag hade strumpor, underkläder och t-shirt på mig. Håret var fortfarande fuktigt från att ha hällt vatten över det. Och det luktade lite unket i tältet från fuktiga löparskor, fuktig sovsäck och så det otvättade håret. Jag drömde om shampo och en säng med torra, vita lakan. Eftersom folk kom in allt eftersom under natten var det en del ljud i lägret. Dessutom blåste det rejält som vanligt. Jag korkade in en öronpropp, kurade ihop mig i sovsäcken som en kokong och lät droppandet landa utanpå. Jag slumrade till och från och vaknade hela tiden torr i munnen och sippade vätskeersättning. Jag räknade efter och vet att jag druckit minst sex liter vatten under dagen och tagit kolhydrater på tub. Men inte kissat sedan 11:30 dagen innan.

 

Balans med vätska

När jag sprang i Pyreneerna för ett år sedan fick jag ödem (vätska i buken). Ben, händer och till slut hela magen var vätskefylld. Detta gjorde då att trycket på knät blev för tungt och jag kunde inte springa. Även då kunde jag inte kissa. En svensk sjuksköterska, Anna från PrioLife, hjälpte mig med magnesium och salt. På mindre än ett dygn var jag tillbaka i normaltillstånd. Jag tog en massa tester och blodprov efteråt för att se om något blivit fel, men allt visade sig vara bra. Utan större utläggning kan jag sammanfatta det med: Ät mer kolhydrater, ät ren salt, boosta med magnesium. Men kroppen är faktiskt mer komplex än så, så vi kan aldrig veta precis vilka elektrolyter som behövs. Dessutom tror vi ju att vi binder vätska när vi är svullna och äter salt, just i mitt fall så läckte ju venerna och vätskan hamnade utanför. Saltet hjälper till att dra tillbaka det.

Den här natten drack jag alltså och var svullen. På morgonen när jag vaknade var jag kissnödig. Det gjorde mig superglad så jag virade om mig själv i sovsäcken och gick den långa promenaden över vidderna till bajamajastationen. Hade det varit en vacker vit toalett hade förmodligen mitt urin varit mörkbrunt, och jag lade noll energi att titta ner i den svarta plasten i bajamajan. Men jag kissade igen.

Egentid och 15 minuter online

Utsikt ner till tältlägret. Foto: privat

Jag satte mig lite avskilt en bit från tälten för att få täckning på telefonen och uppdaterade Instagram, chattade med barnen och uppdaterade min personal om tävlingen. Läste igenom pepp och sms och stängde av uppkopplingen efter exakt 15 minuter. Det var skönt att sedan sitta helt lugnt och reflektera i ensamheten. Ha tid till eftertanke och bara vara.

 

Lukta mumma

Trots att jag ”duschat” innan jag gick och lade mig tyckte jag att jag hade en hinna svett över kroppen. Jag och Kristina bestämde oss att använda delar av det ransonerade vattnet till en lyxdusch lite senare, en sån där hela håret sköljdes ur (dock utan schampo). Det var härligt och jag kände mig mycket fräschare efter.

 

Matlagning i lägret

Göra eld i storm. Koka vatten. Foto: privat

Jag hade beställt en ”spis” i form av en liten aluminiumlåda för Esbit tabletter och en liten kastrull till. Bröderna K hade även de Esbit tabletter men en kittel att koka vatten i som var lite större än min dockservis. Kristina hade en gele som det gick att tända eld på. Eftersom det blåste hårt var det ofta svårt att få fyr på Esbitkuberna så vi hjälptes åt när någon fått fyr på sin spis. Eller helt ärligt – de som var snällast och hjälpte till mest var Henrik och Stefan. Vi kokade vatten i omgångar och åt vår frystorkade mat. Bröderna K gick hårt ut med Spagetti Carbonara (inte mindre än 11 stycken!), och det blev förstås ett stående skämt i lägret.

Henrik är mätt och belåten efter en Carbonara. Foto: privat

 

En kall Coca Cola!

Under mellandagen gällde det att fylla på med energi inför den sista etappen, och se till att packningen morgonen efter skulle bli så lätt som möjligt. Det var blåsigt under dagen men som vanligt blev det varmt. När jag och Kristina var på väg tillbaka från vår dusch kom Henrik springande (nåväl – stapplandes) och sa ”Det finns kalla Cola där ner till alla!”. Vi trodde förstås att han skämtade, men det var sant! Playitas hade kört dit en liten lastbil med isfyllt flak fyllt med Colaflaskor. Vi blev så lyckliga och köade snällt för varsin.

Med ”nytvättat” hår och en kall Cola. Kärlek! Foto: privat

Dagen gick rätt fort för allt tar längre tid när man bor i en ryggsäck och ska laga mat på minispis. Så när en måltid var uppäten var det liksom dags att förbereda nästa. På kvällen ordnade jag en frystorkad mat att ha på morgonen för att slippa gå upp klockan 5. Alla fixade med sitt och det märktes att folk gick in i sin bubbla inför den avslutande etappen. Vi trodde alla att den skulle bli grymt kuperad och teknisk. Enligt rykten skulle banläggaren vara just en sån som gör svårare och svårare etapper.

Stefan har fixat sina prylar och torkar kläder. Lägerliv. Foto: privat

 

9 timmars sömn

Den natten lade jag mig i torr sovsäck, urvädrat tält och allt förberett. Jag pluggade in en öropnpropp och kokongade in mig i sovsäcken. Tältet stagade jag upp med extra stavar och lade mig på vänster sida med ansiktet utåt i natten och sov. Drömlöst, hårt och utan att vakna. Klockan 6 på morgonen var det full fart i lägret och dags att ta sig an den sista etappen. Men först skulle vi knö ihop de återigen blöta tälten som var sandfyllda. Energin i lägret gick att ta på.

I dagsljus hittar jag min lilla hög av fuktiga strumpor, sand och svett. Mina enda ägodelar för stunden. Foto: privat

Kristina skulle gå all in för att säkra en pallplats. Jag ville hålla position och inte trilla ner sämre än femma. Bröderna K som kutat bra och hållt sina positioner såg taggade ut även om de hade ont i benen och blåsor på fötterna. Vi samlade ihop oss och killarna hjälpte till så att jag och Kristina skulle hinna med allt. Detta gjorde mig djupt rörd, för i ett lopp kan folk vara hur ego som helst, men i ett ultralopp är solidaritet ett ord som ofta förekommer. Jag kände mig djupt tacksam och trygg att ha dem där. När vi är klara promenerar vi bort det 2,7 kilometrarna för att få karta till den sista etappen. Vi bävade alla för vad som komma skulle…