>Jag är en mästare på att visualisera!

När jag anmälde mig till NordicMilitaryTraining var det för att jag ville bli starkare och tuffare. Nu menar jag inte kaxig, för det är jag för det mesta. Jag har målat upp en bild på hur jag långsamt under campens gång formar mig till GI Jane, blir tokstark och kan bära runt på 2 ledare utan problem.

Nu är jag inne på sista veckan av Militärträningen, och vi skulle ha med oss en ryggsäck som vägde 10 kg. Jag pulade ner blomjordspåsar och grejade en skön, halvhård huvudkudde att ha på ryggen. Killarnas ryggsäckar skulle väga 15 kg.

De vanliga passen med Drill Inspector Bruno brukar vara tuffa, och jag som hade visualiserat mig kånkandes på två stora muskelpaket, tänkta att det här är ju en liten bit kaka. Hur svårt kan det vara liksom? Men det kan jag säga – att köra benböj, utfallssteg, ankgång och hoppa på huk med tung ryggsäck är jobbigt. Jag tror inte att jag hade grejat 160 kg till.

Ny övning i form av kollektiv situps på rad. Här satt vi i två kolonner och skulle leverera bakåt hela gängets ryggsäckar och sedan förflytta oss uppför backen. Min kolonn förlorade så vi fick en straffrunda i form av en backintervall med kolonngrannens ryggsäck. Jag fick Leif’s som skulle väga 15 kg, men kändes som 55. Med 10 kg blomjord på ryggen och 15 kg grus på magen blev jag uppeppad av Evelina. Det var tungt och gick segt. Det var inte alls så här jag hade visualiserat mig själv. Jag skulle ju typ vinna (och ha de två ledarna på axlarna).

Vi fick den traditionella Crossfit-träningen där vi ska ta oss över en mur (tjohooo – nya blåmärken!), springa jägarmarsch, förfrysa rumpan på frostigt fält när vi kör situps… nu med ryggsäck som vi givetvis skulle ”lämna över” till vår sparringpartner. Den sedvanliga vilan i plankan var skön, särskilt för mig och Sivan som har blivit så grymt starka att vi först kunde lyfta höger arm rakt fram… sedan vänster – Vi stod bara på tårna! (okej, vi hade lagt våra ryggsäckar under magen). Givetvis hann vi med lite armhävningar och statiska magövningar. När det var dags att bege sig tillbaka till ÖIP sprang vi i takt där det fjärde steget skulle markeras. Det var en grym känsla när vi ringlade fram och lät som en professionell skvadron. Där och då fick jag känna mig lite som G.I Jane, men det varade bara i 5 minuter.

Betyder detta att jag måste anmäla mig till nästa camp också?
************************************