>En skog som är som en park som är en skog som är… en liten park helt enkelt. Med träd.

Gångvägarna i parken utgjorde den 1200 meter långa banan jag skulle springa många varv på. Jag hade en plan om tempo, tema och energipåfyllning. Jag höll inget av det. Jag gick mer på känsla än på tips, hakade på andras utmaningar och lät mig långsamt under de 6 timmarna vaggas in i Ultrafamiljen.
Med spänning och förväntan såg jag fram emot att springa varv efter varv på samma bana. Hur skulle jag reagera? Skulle jag bli uttråkad? Less? Trött?
Jag hade ett mål – att nå minst 36 varv (marathondistansen) gärna 45 varv. Tanken var att öppna i 6:30-tempo för att spara energi och sedan gå ner i 5:30-tempo så länge jag orkade och ha lite tillgodo för att slutföra mina önskade 45 varv. Jag hade tänkt springa första delen med Funrun och Fredrika, för att sedan ta rygg på Zebbe Znabbfoting. Nu var Funrun hemma i magsjuka och Fredrika hade fått alldeles för snabbt löpsteg och körde upplägget 20 minuter löpning/ 5 minuter gång. Dessutom meddelade Zebbe att han tänkte persa på maran för att sedan springa långsammare. Detta omkullkastade alla mina planer.
När startskottet gick och 151 löpare drog iväg, gjorde jag en Mia. Sprang iväg på känsla och lät benen bestämma takten. Efter ett halvt varv kom Zebbe och sa att jag sprang för fort, vi teamade upp och körde så nära 5:30-fart vi kunde. Benen kändes pigge mest hela tiden. Första milen gick som en dans. Vi firade med high five när 2 timmar hade gått och en tredjedel var avverkade. Vi snackade och peppade varandra, försökte räkna ut hur vi skulle få Zebbe över marathonlinjen under 4 timmar. När 3 timmar gått började jag känna mig seg, fick ta en liten snitt (smörgås med sylt i 2*2cm storlek) och Zebbe hjälpte mig snabbt ur svackan, strax därefter fick Zebbe soppatorsk och hans puls rusade iväg. Vi slog av på farten och försökte fylla på hans energi med Runekakor, sportdryck och gel. När det var 7 kilometer kvar till marathondistansen hejade jag och peppade jag så gott jag kunde, men ingenting hjälpte. Jag sprang baklänges, stannade och väntade, stretchade, försökte överföra energi från mina egna pigga ben till hans trötta. När det inte gick att få igång honom efter sista promenaden, sprang jag iväg själv och tog maran på drygt 4 timmar. Jag fick dåligt samvete för att jag släppte honom, men under 4 timmar hade vi inte kommit.
Som att se målarfärg torka… såg jag hur den snötäckta parken långsamt förvandlades till en vårpöl. Arrangörerna var fantastiska på att sopa undan de största vattenmassorna och göra grusvägarna så springvänliga som möjligt. Trots detta blev vi rejält geggiga och jag fick in smågrus i skorna. Jag vickade på tårna för att placera gruset under dem men efter ett tag struntade jag i att jag var både blöt om fötterna och att småsterna skavde…
Det var lite trist att springa själv så jag såg fram emot hejarklacken från jogg.se som ställt upp banderoll, ballonger, bergsprängare med musik, stolar och marakas. De hejade på glatt och jag tog några skutt/danssteg/höga knän när jag passerade. Till slut vrålade de varenda gång jag kom förbi ”Heja Mia – Spex-Mia, We love you!” Tackar, tackar. Klubbkamrat Annika anslöt sig även till hejarklacken J. Jag såg min konkurrent i K35-klassen passera mig och vara grymt stark. Hon har vunnit en hel del och jag visste att hon var svår att slå. TSM-Thomas sprang förbi, eller sprang jag ikapp? Han berättade i alla fall om magproblem och uppkastningar. Folk började vackla efter 5 timmar. Det såg inte längre lika lätt ut att springa, och det finaste regn man kan tänka sig lade sig i luften för att sedan övergå i kraftigare regn…

När det återstod 35 minuter av loppet dök Fredrikas man (och klubbkamrat) Gunnar upp och viskade ”Du har pallvittring!”. Jag trodde att han menade i K35, där vi bara var 3 tjejer, så det var väl ingenting sa jag. ”Nej, nej, av alla damer menar jag!” kontrar han. Hon där framme i blått, Torill, ligger 3:a och ni är på samma antal varv. ”Håll dig kvar här bakom och dra förbi henne”. Något klickade till i min skalle, pallplats? Trea – too good to be true! Jag började min jakt i att plocka in de 250 metrarna som Torill hade tillgodo… Benen var som stockar och hjärnan fungerade inte riktigt. Det återstod 30 minuter. 30 evighetsminuter…