>
Thanksgiving på gång och jag skickar mitt ödmjukaste tack till min kollega Annabel.

Igår under middagen satt jag bredvid kollegan som bett mig ta med löparprylarna – hon hade hört att jag gillar att kuta. Hon berättade om att hon är väldigt aktiv – springer mycket, kör boxning, vandrar och klättrar. Hon gillar att springa snabbt. När jag sitter och tuggar i mig varmrätten säger hon ”Förra veckan sprang jag jättefort med min kille och hans kompis i 45 minuter – jag älskar känslan av att pressa mig till det yttersta och ge järnet”. Jag försökte utröna hur långt hon kommit på den tiden. Men fick inget direkt svar.

Jag blev lite skrämd, tänk om hon tycker att jag springer för långsamt. Hon ser onekligen ooooootroligt vältränad ut – platt mage, muskulösa armar, slanka ben och hon är nätt och smidig. Och snygg. Skitsnygg. Själv kände jag mig klumpig som Jättekvinnan-Ellen bredvid henne. Lite hängig och dallrig sådär.

Imorse satte vi av i galopp. Eller jag i alla fall. För efter några minuters löpning hickar hon fram – ”Du springer för fort för mig”. Vi saktar ner lite och min rädsla lade sig. Ingenting att vara orolig för alltså. Annabel är supertrevlig och ska precis byta tjänst – alltså förenade jag nytta med nöje och berättade allt jag visste om licensieringsmodeller och revisioner av användande. Hon flåsade fram några ”oui” och ”thanks” emellanåt. Efter 5 km i mörker såg vi solen gå upp – den rosa himlen fanns på våra näthinnor hela vägen tillbaka till hotellet. Det blev totalt 10 kilometer på 49 minuter. Jag var starkare, jag var snabbare – jag är en seg, saftig kalkon.

Det var riktigt roligt att det blev lite rädsla och tävling i före-frukostlöpet – det vann vi på båda två. Samtidigt lärde jag mig något jag nog skulle tagit fasta på för länge sedan ”Bara för att folk ser snabba ut betyder inte att de ÄR det”.

Det fantastiska i det hela är att jag plötsligt också känner mig snabb. Baraföratt. Hon känner sig snabb och ser snabb ut. Härlig är tanken och känslans makt!