Eftersom lördagen skulle bjuda på sommarvärme i Stockholm bestämde jag och Petra att vi skulle ses redan 8:15 för att springa intervaller. Snabbhetsträningen blev ett infall när vi frångick vårt sedvanliga långpass. På fredageftermiddagen kändes det som bästa förslaget. På lördagsmorgonen…not.
Jag värmde upp genom att springa till Kristinebergs IP. Benen var sega och kroppen inte riktigt vaken. Jag oroade mig för hur jag skulle få fart i benen och springa snabbt. Eftersom vi skulle springa utanför komfortzonen hade jag druckit en banan- & spenatsmoothie som första frukost för att inte ha för mycket i magen. Det visade sig vara ett bra beslut. Glömde dock att ta med mig vattenflaska.
Efter uppvärmningen körde vi lite löpskolning och Petra plockade fram häckar som vi använde för att sparka benen över och öppna upp höftpartierna. Krillan var lugn och endast en man sprang runt runt runt. Vi hade enats om 800 metersintervaller. De värsta tänkbara. Jobbigt att hålla hög fart så pass länge, men tillräckligt kort för att inte dö Tusingdöden.
Vi körde 1:1 där den ene sprang intervallen och den andre vilade. Petra var grym på att peppa och det gick att få fart i benen trots den slöa känslan som oroat på ditvägen. Det är alltid lite extra roligt att springa på tartan och ”känna” sig snabb. Det är fostrande att köra just 800-ingar, eftersom ett varv går bra, och känslan av att springa i sirap kommer under andra varvet. Metrarna känns långa men i sista kurvan känns det plötsligt överkomligt igen. Det hinner rinna många tankar genom skallen på en 800-ing. Jag fokuserade på Petras ord, tänkte att den soliga sidan hade medvind och att jag skulle fokusera på tekniken i motvinden i skuggan. Dela upp, korta av, fokusera. Hade inte Petra peppat hade jag säkert övervägt att korta av intervallerna. Eller köra färre. Med sällskap bara-gör-man. Petra är nog den som jag känner mig mest bekväm med att gå utanför komfortzonen med. Hon är en fantastisk förebild och en fin vän vid sidan av löparskorna.
När vi hade två intervaller kvar fick vi sällskap av en man som parkerade sin rollator och promenerade tre varv lugnt runt planen. Han tittade intresserat på oss och sade ”Det är bara folk som ska springa maran som utsätter sig för 800-metersintervaller. Vem skulle annars utsätta sig för det frivilligt?” Han har helt rätt – det är ett bra träningspass för 10k, halvmaran och maraton. Nu har vi inte siktet inställt på Stockholm maraton nästa helg, utan jag ska ju springa 100 Miles (161k) och Petra har precis sprungit en mara. Det är i alla fall kul att få upp farten lite och känna sig stark.
Kroppen var mör och nöjd när jag kom hem, och den andra frukosten intogs på balkongen.
Leave a Reply