”Varför gör du det här?”

Frågan kommer från min dotter under morgonjoggen några dagar före racet. ”Varför anmäler du dig till ett lopp när du inte gillar mörker och kyla?”

Frågan är relevant. Vad fick mig att anmäla mig till Trans Scania Winter Edition 246 km, med 58 km ny bandragning? Jag är inte direkt känd för att hitta rätt. Jag kan till och med gå vilse i min egen hall, och den är bara en kvadratmeter. Vet ni hur stora bokskogarna i Skåne är? Och hur kuperat det är? Hur dåligt uppmärkta kohagarna i Heinge är? Jag vet. Jag har irrat runt en del där. Närmare bestämt sex (6!!) gånger när loppet går i augusti. Med ljusa nätter och värme. Kanske lite väl mycket värme ibland.

Hursomhelst. Jag var helt ärlig mot dottern ”Jag fick panik och trodde att en massa tjejer skulle anmäla sig och plocka antal genomförda lopp och passera mina.” Plötsligt kändes det jätteviktigt. Men vari viktigheten låg då kan jag inte förnimma idag.

Lägg till att jag inte anser mig vara en tävlingsmänniska (möjligtvis att jag gillar utmaningar). Jag försöker dessutom inte vara missunnsam mot andra, utan vill peppa fler att våga utmana sig. Men i ett svagt ögonblick tog mitt ego över, slirade in på anmälningssidan och tryckte submit, swishade avgiften och var med i startlistan. Sedan tog egot semester och lämnade mig ensam med en svår rädsla och lite ångest.

Det tappra gänget som alla vill fullfölja Trans Scania Winter Edition. Foto: Stefan Hemström

Att resa sig efter urladdningen i Namibia har varit tuff nog. Att hitta tillbaka till att tycka att det är roligt att springa och träna. Som en mörk, våt filt har Trans Scania Winter Edition (TSWE) lagt sig över min rygg och jag har inte orkat röra känslorna kring den. Jag har hela tiden VELAT ha det gjort. Men då får en bita ihop och genomföra. Ingenting kommer gratis. Med mörka och alltför många tråkiga tankar i skallen startade jag TSWE och börjar med att…

SKÄLLA UT STEFAN.

Efter 26 km står han med varmt kaffe och en god ostfralla. Precis som jag hade skrivit upp på schemat. Påsen som ska ner i min ryggsäck är preppad och jag börjar med att gnälla på att kaffet är serverat i fel kopp.

VEM GÖR ENS SÅ??

Fantastiska Stefan häller kaffe i en pappmugg och jag mumlar en halv ursäkt, promenerar därifrån och blir straffad direkt. ETT enda regnmoln finns på himlen och det följer mig flera mil. Jag ser den blå himlen längre fram (där de andra springer) och jag får både regn, snö och snöblandad sörja i nyllet och i luvan (så det rinner ner i nacken när jag är smart nog att dra den över huvudet). Min skalle är fylld med för mycket skit. Det är för många tankar och ingen av dem är i linje med vad mitt hjärta känner. Inte en likhet med vad min själ vill visa.

Tårar av skam börjar rinna på mina regnvåta kinder. Jag försöker gräva en genväg från hjärtat upp till hjärnan. En halvtimme före utsatt tid möter jag Stefan igen och ber på riktigt om ursäkt och berättar vad som rör sig i huvudet. Jag är så glad och tacksam att han viger tre dygn och hundratals mil i bilen åt mig. Jag försöker visa min tacksamhet lite bättre och han förstår. Jag känner mig bortskämd.

När jag skyfflade fram kanalen till hjärtat fick jag först hitta VAD jag varit rädd för och hur det påverkar mig.

  1. Att springa fel. Detta har förföljt mig och jag har varit för ointresserad av att lära mig hur man följer en karta i Garmin. Denna gång gav jag det ett försök. Det var hur lätt som helst. Jag tog eget ansvar och lade det inte på någon annan som jag annars brukar – och plötsligt var ett stort problem borta, att ideligen ta fram telefonen och kolla om jag är på rätt spår.
  2. Att mitt humör skulle bli trist på grund av vädret. Istället för att leva som jag lär, det vill säga ”Lägg energi på saker du kan påverka” så var jag grinig på vädret redan innan start. Men efter att jag fick skämmas och kontemplera lite så insåg jag att det faktiskt inte var ett problem. Det var ju bara väder. Jag hade laddat ner två ljudböcker att döda tid med. Långsamt släppte jag den surheten.
  3. Kyla. Jag fryser på konstiga ställen och får köldastma om det är kallt och fuktigt. Jag hade ont i knäna de första åtta milen, men satte på mig mina nyinköpta dunshorts och smärtan försvann när värmen kom. Jag blev inte nominerad som löparen med den snyggaste outfiten direkt…
  4. Tänk om viljan att bryta tar över! Det har aldrig hänt under TS sommarvarianten, men jag nojade att jag skulle vara vek i sinnet. Det var jag inte. Tanken att bryta kom inte en enda gång.

När jag tänkt igenom mina alternativ och bearbetat de tunga tankarna lade jag mig själv i ett neutralläge. Det var rätt okej, jag hade inte stort driv att springa hela tiden, utan hade som mål att klara loppet innan cutoff-tid (55:59h). Start vid soluppgång fredag kl 8:21, målgång vid solnedgång söndag 16:20.

Gaiters, terrängskor, vintertights och blöt mark.

Kroppen var snäll, den nya delen av banan var plattare än tidigare dragning och allt gick enligt tidtabell. Det var rejält blött på sina ställen och jag trampade igenom med skor och strumporna blev blöta och leriga. Men jag hade flera par extraskor i bilen och skulle byta i Blentarp (73km in i loppet) där även Maria Jansson väntade på mig.

Mörkret kom snabbt och jag lyssnade klart på min första bok (Pendlarsällskapet av Clare Pooley som fick 4*). Jag kopplade ur lurarna och fick under natten sällskap av Maria i hela 59 km. Upp och ner i bokskogar och genom blöta kohagar. Regnmolnet hade släppt taget om mig och vi hade en trevlig natt där Maria höll tempot och fyllde mig med uppiggande Umara U-Intend när jag började vackla lite. Målet var att komma till Brösarp och låta henne sova och duscha medan jag sprang ner och gjorde vändningen vid Haväng (2×5 km). Stefan hade ett rum på Brösarps Gästgifveri och vi åt frukost alla tre tillsammans innan jag drog iväg. Nu var jag rejält trött och ville sova. Jag satte mig i bilen efter några kilometer men kunde inte somna så jag fortsatte framåt om än långsamt.

Kartan i klockan var helt fantastisk. Inte kan man tro att jag jobbar i IT branschen så oteknisk som jag är.

Vändningen var fin. Jag sade åt Stefan att vi skulle ses uppe vid Ica om en timme så jag satte fart på fötterna genom kohagen där det faktiskt fanns fyra lekfulla kalvar som ville nosa på mig. Jag lät mig inte skrämmas av dem.

Terräng. Här med tydlig markering av Skåneleden.

Däremot har jag en stor respekt för okopplade hundar, vilket var det nästa djur jag mötte. Två tillhörande människor fanns i närheten och de gjorde ingenting för att stoppa hunden som skällde och sprang runt mina ben och jag står helt stilla med armarna i skydd för ansiktet. Jag var trött och rädd för hunden. Mannen kom fram och frågade om loppet och jag sade att jag nu sprungit/transporterat mig 140km och vill sova lite. ”Ja, du ser rätt trött och sliten ut”. Hunden fortsätter att skälla och hoppar runt mig, då säger mannen ”Han tycker att du ser riktigt riktigt konstig ut. Därför skäller han!”

Jag hade lust att säga ”Och du är ful. Hejdå”. Men jag bara suckade och traskade vidare, bara liiiiite orolig att bli biten i hälsenan eller att hunden skulle riva sönder mina dyra dunshorts från Haglöfs.

Konstig och ful kom jag upp till Ica. Nu var det mindre än hälften av loppet kvar.