Foto: Will Roberts

Sista etappen på loppet är 92 kilometer i sin fulla distans. För att få fullfölja fulla distansen på  loppet måste du vara vid depå 7 (70 kilometer) före 19:00. Annars får du stanna vid 70 km och få resultatet “shortcut”. Av de 36 löparna har 9 stycken klivit av på grund av olika skäl, trasiga fötter, ont eller skadad, uttorkad eller av någon annan anledning. 27 stycken har alltså möjligheten att ta sig hela vägen i mål och få ihop 250 kilometer och ett resultat.

Starten går 04:00 och vi vaknar och gör oss i ordning 02:00. Ingen trötthet känns, det är mer förväntan som ligger i lägret och alla är pepp på att komma iväg. Jag känner mig stark och förväntansfull. Ryggsäcken är lättare nu när den mesta maten är uppäten och jag laddar frontväskan med gel, powerblocks, Snickers och smågodis. Jag äter en frystorkad lapskojs, för jag tänker att det är bra att ladda med potatismos i magen. Pannlamporna från oss löpare lyser upp lägret och tystnaden är bevis på folks fokus. Den förväntansfulla stämningen är inbäddad i en mjuk känsla och allt är som ett oljat maskineri. Ingen stress, bara lugna andetag och rörelser.

Vid etapp-briefingen får vi veta att det är 8 kontroller, där den första kommer redan efter 5,5 kilometer efter en lång uppförsbacke i mjuk sand. “Följ bara hjulspåren och vägen upp mot de lysande billyktorna så kommer ni rätt. Inga flaggor är utsatta här”.

Starten går och jag småjoggar där det är flackt och följer hjulspår och löparnas lampor. När det gått en stund känner jag att jag behöver gå på toaletten. Det är öppen öken i uppförslut och jag ser ett buskage långt ut till höger längre fram, i bra avstånd till löparna där jag kan gräva en grop. Lika bra att få det gjort.

När jag är klar har samtliga löpare passerat mig och jag hittar inte vägen. Jag springer tillbaka där jag kom ifrån men ser inga hjulspår. Jag ökar takten för att komma över en sanddyn och förhoppningsvis få syn på någon annan, men det jag först ser är en skorpion 10 centimeter från min sko. Efter det ser varenda skugga ut som skorpioner. Jag ökar farten och ser äntligen en lampa framför mig. Jag börjar följa efter och springer ikapp och håller mig nära. Både jag och den löparen börjar gå när det blir brant uppför. Det visar sig vara Philip. Han är en bit från banan och jag ser de andra pannlamporna mer åt vänster. Det känns som att jag viker av åt fel håll och jag bannar mig själv “Har jag skitit mig ur tävlingen nu?” Tänk om jag är totalt vilse och de flyttar kontrollen innan jag hittat dit. Det finns inga kartor att följa och det är kolsvart ute. Efter ett tag ser jag strålkastarna på bilen och ropar åt Phil “We need to go left!” Äntligen hittar jag hjulspåren och min oro försvinner. Upp till bilen och prickar av mig, sedan fortsätter jag framåt i ganska rask takt. Phil drar iväg och jag är ensam i den nu markerade banan i öknen. 

Jag går in i mig själv och mår fint där. Jag känner mig tillfreds och tacksam för att jag som 52-åring får uppleva detta. Att min kropp rör sig framåt trots värme och många antal kilometer tillryggalagda de fyra föregående dagarna. Det finns ingenting i livet jag vill ändra på. Tankarna är mjuka och jag befinner mig själsligt precis där jag vill vara. 

Foto: Will Roberts

Jag försöker hålla relativt god fart i svalkan innan solen går upp. Mitt meditativa tillstånd gör att jag bara flyter fram utan att känna det fysiska. Jag minns inte om jag springer eller går snabbt, men kilometrarna tickar på. Solen går upp och jag passerar andra checkpoint och ser till att svalka av mig och blöta huvudet. Starka Brian Bell är framför mig och jag försöker hålla honom i sikte för att inte hamna i en alltför skön, och långsam, lunk. Jag är glad och sprallig i depåerna – och svarar alltid “A cold beer would be great!” när de frågar om jag vill ha något mer. Den kalla ölen uteblir och jag är så inne i mig själv så att jag “missar” ett lejon (nåja, det var någon kilometer ut i bushen och jag hade behövt titta ordentligt). Vi får reda på i nästa checkpoint att vi missat det och Brian fattar då han sett färsk spillning. Det är mer en “okej jag har passerat ett lejon känsla” än att bli rädd eller nervös. Så tillfreds med situationen är jag.

Dagen blir varmare och jag pinnar på. Jag blir loj och långsam där vägen ser likadan ut kilometer efter kilometer. Det är mycket stenig terräng och jag vet inte om mina skor ska hålla, sulan är utsliten och det sticker ut lite plattor. Men jag har valt skorna för att de är svala och har luftig mesh, hittills är jag nog den enda utan skavsår eller blånaglar.

På vägen möter jag McKenzie. Vi samtalar om allt det viktiga i livet. Naket och avskalat. Här finns inga yttre lager och skikt som ska passeras, vi går direkt in på själen, hjärtat och våra “varför” i livet. Han säger “Sometimes you know people in a race, better than your friends”. Och han har rätt. Vi läser av varandra, delar utmaningen, ser direkt vad som rör sig inom oss. Det är så fantastiskt fint. Jag önskar att det fanns mer tid och rum i det vanliga livet att mötas så.

McKenzie har problem med fötterna och släpper mig när det är ungefär ett maraton kvar. Efter ett tag börjar magen att kurra. Jag kollar mitt energilager: en Snickers, lite smågodis, två gel. Jag borde förmodligen klara mig på det utan att svälta ihjäl, men hjärnan fastnar i magens kurr och plötsligt tycker jag väldigt synd om mig själv. Jag är väl bra även om jag hoppar av vid 70 kilometer? Jag får ju en medalj.

Nu börjar den interna övertalningen och samtalen med mig själv. En liten del av mig säger att jag ska ge upp, den större delen säger “Du klarar det!”. I takt med att värmen ökar och magens ljud höjs balanserar jag över till att “Du är ändå grym om du tar Shortcut!”

Foto: Will Roberts

I 7 kilometer dealar jag med mig själv. Vad ska jag ta mig till? Jag är ensam ute i öken och ser ingen annan. Då kommer jag på spellistan jag bett  mina barn, sambo, syskon och Travelbejbs att sätta ihop! Jag lyssnar aldrig på musik när jag tävlar, men detta är en Namib Emergency Hit list!

Jag har inte lyssnat på listan innan, men jag har själv lagt till den första låten och vet att de två efterkommande är från syskonbarnen Sigrid (9) och Allan (7). Jag är nyfiken på vad jag ska få lyssna på och sätter igång den nedladdade listan som är 3 timmar och 40 minuter lång.

Foto: Will Roberts

Introduktionen med saxofon får mina ben att börja springa. I takt till tonerna bryts mina negativa tankar och snart springer jag och känner mig oövervinnlig. Jag skrattar åt valen och försöker lista ut vem som lagt till låtarna. Jag känner genast igen dotter Elins smak och jag dansar med stavarna över huvudet samtidigt som arrangören kör förbi mig i bil för att flytta den sista vattenkontrollen framåt. De har bråttom men hänger ut ur fönstret och skriker “You are pure joy! We need to get in time to the leader! Seeeeeeeeeee you soon!” Jag sjunger rakt ut och gör hoppsasteg. 

När sambons val av “vår” låt kommer slutar jag att springa. Jag gråter av att vara fylld av så mycket tacksamhet och känslor. Jag fulgråter och skriker rakt ut “Jag älskar dig också!”. Inte en kurrning i magen hörs. Tänk vad tankestyrt många av våra upplevelser är. Jag är hög på livet och stunden. Eftersom jag nu springer så börjar jag se ryggtavlor längre fram, fortfarande som myror, men jag knappar in. När jag närmar mig Checkpoint 7 finns det inga tvivel om att jag ska fortsätta. Jag ser den på långt håll och jag spolar tillbaka till en Carola-låt som Elin lagt in och sjunger mig fram till depån. “Säg mig oh säg mig oh säg vart du står?” vrålar jag in de sista metrarna.

Foto: Will Roberts

Vid checkpointen ser jag en massa löpare som sitter på stolar i skuggan. Starka, snabba löpare som jag inte sett skymten av under loppet utan bara i tältlägret. “Vad gör ni här? Har jag missat cutoff tiden?” undrar jag. Men nej, jag har över två timmar tillgodo. De har av ett eller annat skäl valt att kliva av och ta medaljen vid shortcut. De är ändå munter stämning i depån och jag frågar om någon har någon energi att avvara? ALLA tar upp sina gels, bars och godis och delar snabbt med sig. Jag blir tårögd och äter en energität havrebar som smakar citronpaj.

Foto: Will Roberts

“I don’t want this to end! I will stay one kilometer from the finish line and stay in this feeling forever!” Det är vad jag svarar Jenny från BTU när hon frågar mig hur jag mår och ger mig extra pepp. Jag fyller snabbt mina två mindre vattenflaskor och skickar slängpussar till alla och gör lite dansmoves för att visa min tacksamhet innan jag drar vidare med raska löpsteg. Nu är jag på väg in i en canyon och det lutar neråt. Mina skosulor har nu blivit så nötta att jag känner stenarna under foten som hårda massagebollar. Vristerna ömmar av trötthet men jag vet att jag kan låta dem vila hur länge de vill när vi väl kommit i mål. Ingen smärta vinner över viljan att ta sig vidare.

Hela mitt väsen är uppfyllt i nuet. Det finns inget annat än min kropp och min andning som rör sig genom det fantastiska landskapet. Mjuka guldiga färger runt omkring mig och en pastellblå himmel. Jag ryser av välbehag och tacksamhet flera gånger, en runner’s high får mig att skratta rakt ut och den kemiska reaktionen gör mig mjuk i sinnet. Det kan inte finnas något annat tillstånd att befinna sig i. Jag är så rätt. Jag är så här. Det är som att meningen med livet uppenbarar sig och det handlar inte om löpning. Det handlar om förmåga, om acceptans och om att gilla att vara i sig själv. Att vara en bra människa och göra gott. Att skala av alla ytliga skikt som man tror sig behöva mot andras fördomar, att vara helt överens med sitt väsen och känna lycka. Att visa tacksamhet. Att våga känna varenda känsla.

Med en känsla av att vara urstark börjar jag räkna hur många kvinnor som ligger före mig på denna etappen. Silvia den starke satt i depån när jag lämnade den, alltså borde det vara fyra damer före mig just nu. Jag hoppas att den första över mållinjen är Kristina, sen vet jag att tyskan Christina säkert ligger tvåa, då återstår Marie-Louise och Vanessa. Radarparet som är starka och springer tillsammans. Jag ger mig själv en utmaning att ta mig in som tredje kvinna på dagens etapp. Detta är min styrka – den långa distansen och att nu bibehålla löparglädjen och viljan. 

Jag ökar farten och låter spellistan driva mig framåt. Härliga, peppiga och glada låtar får mig att känna att världen är en fin plats att vara på. Jag är så känslomässigt närvarande att alla ord i texterna slår mig rätt in i hjärtat. Jag tackar min son och min dotter för budskapen, och om det är medvetet eller omedvetet valda ord så är betydelsen där och då enorm.

Någon kilometer framför mig ser jag tre personer och jag urskiljer ett par färgglada shorts. Det är Marie Louise och Vanessa och en tredje löpare. Jag ser att de går och att ML haltar. Hon har haft ont i knät (?) och fått ta värktabletter, men det verkar inte ha hjälpt. Jag hittar rytmen i min andning och fotisättning och ökar tempot och springer förbi dem. Jag hejar och hoppas att de ska fortsätta gå, för jag vill så gärna komma in som trea på denna etapp. Det är Philip de har med sig, han som jag fann ljuset av pannlampan från tidigare på morgonen. Meter för meter lägger jag mellan dem och mig. Vid checkpoint 8 ser jag dem närma sig, så jag gör bara ett snabbt stopp och passar på att ta fram pannlampan. Nu är det bara 12 kilometer kvar. Jag SKA greja det. Jag SKA.

Mörkret faller snabbt och pannlampan lyser upp min väg. Sidorna på stenmassorna i canyonen tränger sig närmre. Här ser jag min första orm, grå och ihopringlad vid kanten. Jag blir inte ens rädd, jag är så nära målet nu. Det som är mer skrämmande är att det är svårt att hitta. Det finns inte en naturlig väg att följa i mörkret. Men orden från Adam under racebriefingen ekar i mitt huvud “Följ bara canyonen till sitt slut, avvik inte, bara följ”. Trots att det känns som att jag springer fel så fortsätter jag och blir överlycklig när jag möter en röd flagga. Jag vänder mig om och ser en annan pannlampa en lång bit bakom mig. Attans, någon har tagit upp jakten!

Jagad

Målet att komma in som tredje kvinna kvarstår. Jag vet att både Marie Louise och Vanessa är starka och snabba. Men eftersom det bara är en lampa bakom mig tänker jag att det är Vanessa som tagit upp jakten. Jag ökar. Så ofta jag kan döljer jag  min lampa för att inte synas. Jag springer och springer och hjärtat slår som en pistong i bröstet. Jag har 24 mil i benen och plötsligt känns det som att jag kan springa för alltid.

När en kilometer återstå skönjar jag lägret. Det är ljus och ljud. Jag är minuter från att få en grillbuffé och en dusch. Vill jag stanna här? Känslan jag har är obetalbar, DEN vill jag behålla för alltid. Det måste vara lycka och frihet i sin renaste form. Samtidigt vet jag att det är en pannlampa där bakom som också vill i mål. Jag stannar upp, tackar öknen, tackar livet och blundar hårt, sen småjoggar jag in över mållinjen.

Självklart kommer den fantastiska vinnaren av loppet och tar emot mig. Mer hjärtlig och vänlig själ får man leta efter.

Slutord

Jag blev tredje dam på den långa etappen och elfte man över mållinjen. Jag placerade mig totalt som fjortonde löpare av 36 startande. Det var tufft men jag kände mig aldrig orolig. Hela mitt inre sade till mig “Du kan det här”.

Foto; Will Roberts

Att vara med om dessa dagar är livsomvälvande. Du omsluts av fantastiska människor som alla vill dig väl. Du har ingen uppkoppling mot omvärlden och lever totalfokuserad i nuet. De tankar som kommer, hinns tänkas klart, de känslor som uppstår får ta sin plats och kännas fullt ut. Aldrig någonsin känner jag mig så nära min familj som när jag upplever detta. Aldrig annars är det så lätt att acceptera det som är svårt. Sällan uppskattar jag mig själv så mycket som när jag får möta mitt ynkligaste jag och ta mig ur svackor.

Jag lever. Jag är ultra.