Khedron, Åsa och jag innan start. Solen skiner och allt är möjigt. Foto: privat

Sista veckan innan TEC var en berg-och-dalbana privat. Jag försökte ladda inför loppet som jag brukar, försökte få till sömnen och landa i nuet. Detta brukar hjälpa mig att bygga ett starkt ”Jag kan!” inifrån och ut. Mina tankar om själva tävlingen uteblev. Jag varken hade de obligatoriska Missa-starten-drömmarna, var inte uppspelt eller nervös. Det var som om loppet inte skulle ske. Som om jag skulle åka dit och springa några varv med Åsa. Ingen prestation. På ren rutin svarade jag ”Jag ska klara loppet – målet är att orka 16 mil” när någon frågade, men jag tvivlade på att jag skulle orka ens hälften. Eftersom jag inte sprungit ett ultralopp på 17 månader så visste jag faktiskt inte om jag skulle klara det. Jag var helt neutralt inställd till mig själv. Det som oroade mig mest var inte hälsporren, utan att jag skulle bryta på grund av fel tankar och ge upp känslomässigt.

På morgonen innan loppet åt jag som vanligt min stora ultratävlingsfrukost och gjorde i ordning så mycket jag kunde på hemmaplan. Jag var låg på mental energi och kände mig urlakad som människa. Men på något sätt separerade jag detta från mitt löparjag. Mat, dryck och vila hade kroppen fått. Tankar kan styras och i viss mån även känslor.

I sämsta löpkänslomässiga skick kom jag till Ensta. Jag såg ut som jag sålt smöret och tappat pengarna. Jag var inte riktigt pepp. Hämtade nummerlappen och satte mig i bilen och drack kaffe. Jag hade inte en enda tanke i huvudet. Hälsade lite avmätt på folk jag känner och var allmänt låg. Jag kände mig ledsen och visste inte riktigt vad jag ville. Efter ett tag gjorde jag iordning det sista och gick ut till de andra – ville leta reda på Åsa som jag skulle slå följe med så länge som möjligt. Möttes av hela härliga ultrafamiljen, där jag fick kramar och hejjarop ”Vad kul att se dig skadefri och på startlinjen igen!”.

Långsamt, långsamt fylldes min löparsjäl med energi. När det återstod en kvart till start nådde leendet mina ögon och jag var övertygad om att jag befann mig i mitt rätta element. Nu hade jag 50% chans att klara loppet och vara positiv, eller 50% risk att bryta ihop och ge upp. Det var upp till mig att bestämma hur jag ville göra.