>Det ansiktet sitter på Löjtnant Magnus idag.
Onsdag och kondition på schemat. Idag fick vi välja den normalt hårda träningen eller Intensiv. Löjtnant Magnus höjde rösten myndigt och bad alla som ville köra intensivt att samlas utanför. Jag satt kvar. Tills Evelina reste sig och spände ögonen i mig. På en ögonblicks sekund var valet alltså gjort. Jag fann mig själv på väg ut till Intensivgruppen. Uppvärmningen gick alldeles för fort för mig, vi tog oss bort mot Fiskartorpsvägen och farten var stundom nere i 3:50/k enligt Staffans Garmin. Vid en lång isig uppförsbacka hojtade Magnus ”ÖKA!” Då sa Pernilla tack och hej, vände och sprang till den normalt hårda gruppen. Vi var några som kom på efterkälken, typ 30 meter och blev bemötta med orden ”Klarar ni inte uppvärmningen kanske Mulle är att överväga”. Fast han sa det på ett sätt som inte var nedlåtande eller hade en klang av straff. Vi delade in oss två och två (jag körde en trio med Evelina och Emma) där vi skulle köra ”Dröm-milen”. Vi fick höra att Doktorer förutspått att hjärtat skulle sprängas om man sprang en engelsk mile (1609 meter) under 4 minuter. 1954 ville Roger Bannister bevisa motsatsen. Vilket han givetvis gjorde.
Med detta i huvudet, att vi skulle ge järnet så att det skulle kännas som hjärtat stannade, satte vi av i dryga 200-metersintervaller i full karete. Ståvila om 90 sekunder emellan. Vår trio klarade sig bra och körde om duon innan som startade 5 sekunder innan. Fokuset var intensivt och hjärtat dunkade. Vi körde 5 vändor och jag kände mig lika stark alla gånger. Nyckeln ligger ju i snabb återhämtning – att någotsånär återställa sig på 90 sekunder. All backträning jag genomfört med IF Linnéa har verkligen gett resultat för min puls fann sig rätt snabbt.
Nästa moment blev hills. Vi skulle i samma par (vi var fortfarande trio) ta oss upp för en kulle sex gånger med ett bildäck släpandes efter oss. Vi turades om att släpa upp det och peppade varandra. Det var svårt att hålla ett löpsteg då låren och vaderna brann. Mjölksyran droppade med svetten från mina hårtestar som stack fram under mössan.
Jag hade precis skakat ur den värsta krampen ur benen när det blev dags för Löjtnantens Fantastiska Fyrkant. Det var en kvadrat på 20×20 meter ungefär där vi ställde upp oss i två lag diagonalt och skulle jaga varandra i grupp med följande övning: Spurt mellen två däck, utfallssteg mellan följande två, spurt igen för att avsluta med grodhopp tills kvadraten var fulländad. Det lag som först kom ikapp det andra och dunkade någon i ryggen fick poäng. Vi var jämnbra och turerna runt kvadraten blev många. Mina skinkor brände och det började osa bacon på ängen. Vårt lag torskade två gånger och åkte på Löjtnantens Armhävningar på knogarna. 20 till antalet.
Som skön nedvarvning tog vi lite snabb terränglöpning bort mot Fiskartorpets hoppbacke som vi skulle ta oss upp för, sedan tokspringa tillbaka till Östermalms IP.
Det var grymt skönt att få ta ut sig totalt, jag tror att man behöver chocka kroppen ibland för att inte hamna i gamla mönster. Det är så lätt att spara på krutet när man kan övningarna istället för att ge det där lilla extra. Idag gav jag allt. Idag var det spyfys. Precis så jävligt som det ska vara. 80 minuter av gränsöverskridning. And I did it!
I bilen på väg till jobbet var jag tvungen att peta in CD’n som Fredrik fixat till Plankanutmaningen och körde ”Push it to the limit” på högsta volym hela vägen till jobbet.
***********************************************
>Mia;: Underbar beskrivning av morgonens övning och det var verkligen full fart framåt om gällde. Den här gången kunde man inte känna hur kroppen mådde utan bara kör på fullt ös medvetslös. Gårdagens 4*400m kändes men vad tusan har man lovat att ge 110 % så ger man 110 %. Helt klart ett av de bättre passen gällande kondition under min tid på NMT.
Trots allt om jag ska vara helt ärlig kände jag att det går helt klart att pressa kroppen några steg till. Men visst passet idag var tufft men så är vi tuffa tjejer och killar som inte viker oss utan kör fullt ös medvetslös på NMT
/S.
Mia: Tack för att du valde tuffa gruppen och sträckan i dag 8.59 km
>Härligt MIA!!!!
Det var Mäster Anders som gjorde susen kanske 😉
>Staffan: Det ser så himla lätt ut när du springer så det är klart att det är dags att släppa handbromsen och köra slut på dig.
Fredrika: Skulle tro det! De vitlöksrostade rotsakerna gav en härlig eftersmak 😉 Saknar dig – när vill du leka i leran igen?
>Grymt! Undrar om man verkligen hade överlevt det där…
>porr!!! helt klart.
:-p
>sån här läsning borde för övrigt klassas som tortyr för en stackars sjukling som jag. som att bli fastbunden bredvid sin favoritmat och kunna se den och känna lukten men utan att kunna nå den.
>omg jag blir trött bara av att läsa 🙂 Men också avunsjuk! jag vill va med!
>Anna: du är ju Orka Mera personifierad!
Magda: Jag känner starkt för en vilodag och tar över din flunsa i 24 timmar… då kan du gå lös på allt du vill!
>Bra jobbat idag, Mia! Det var tuffa men härliga 8,59 km. Det här kommer att kännas i benen imorgon 🙂
>vet du vad mia, du låter inte ett dugg trött. du har precis (okej då, ganska nyss i alla fall) tänjt gränser så det ryker om det – men du låter precis lika pigg som vanligt. om inte ännu gladare. och även om jag inte var där och drog lastbilsdäck eller sprang fortare än jag kunde, så känner jag igen mig. visst är det underbart!!
>Andréa: Du skulle gilla grejen!
Evelina: Som sagt, lite stretch och yoga gör susen!
Sara: Du borde hänga med! Just nu snurrar det i skallen och benen är trötta – så energin sitter nog bara i fingrarna.
>Och genast blev mina trevande försök till ytterligare träning att jämföra med en fjärt i rymden när man läser din dag 😉 Gud vad du tränar bra, du måste vara stark som en oxe nu! *imponerad*
>Helena: Just nu känner jag mig svag. Men jag ser nog stark ut 😉
>Just push it to the limit, baby! Jag är så sjukt imponerad, du anar inte. Du ÄR min idol. Grymmast, bäst, vackrast – MarathonMia 🙂
>Mia fan vad duktig du är! Det är helt otroligt vad du orkar och pressar dig. Jag tycker att jag pressar mig men jag har lååångt kvar till att komma dit du är!
Att du ens kan gå efter en sådan träning är helt otroligt, jag skulle bara lägga mig och dö!
Fortsätt inspirera mig, du är grym!!
>Karin: Och du är MIN. Jag tänker bli starkast i världen parallellt med att du blir snabbast i världen 🙂
Sara: Men hallå – vilka referensramar har du tjejen? Du toktränar och pressar dig hela tiden – vad gjorde du för ett år sedan?
>Hahaha! Jag gjorde typ ingenting ”fniss”!
>Motivationsdipp och matning av lyckonerverna var uppenbarligen en god investering. Det bränner värker och sliter i hela kroppen och munnen fylls av blodsmak bara av att läsa dina rader.
Du & Karin är inte bara bilden av styrka & snabbhet utan ni är en aldrig sinande källa till inspiration också och därtill härliga tjejer.
>Sara: Ja där ser du! Perspektiv.
Catti: Tackar! Du är inte så pjåkig själv, det är därför du får leka med oss. Tur att vi kan balansera och hjälpa varandra vid dippar och toppar!
>Hmm, en annan har under det senaste året gått från att träna en gång i veckan till att träna två gånger i veckan, helst pass utan alltför mycket hopp. Jag börjar få en känsla av att ligga i lä…
Eva
>Eva: Det är ju en dramatisk ökning! Heja dig!
>Såg erat inslag från träningen på ABC tidigare ikväll, kul att se vad ni gör 🙂
>Kul att se er på ABC ikväll! =) Ni är stentuffa ju!
>Intressant att se på ja! Jag blev förvånad över att det var så många som var med och tränade, hade fått för mig att det var mindre grupper. Och instruktören med rånarluvan, vad skulle det vara bra för? En hemlig elitsoldat?
Eva
>haha – instruktörerna brukar inte ha rånarluva, det måste ha varit riktigt kallt den morgonen och han drog väl ner den typ de 10 sekunder som tv-kamerorna var framme.
Vi brukar vara 20-30st på morgonene, riktigt skönt gäng!