Mia ”GPS:en” Thomsen slår till igen!

Det är känt sedan gammalt att min inbyggda GPS, eller lokalsinne, om vi nu ska kalla det så, inte är som andras. Det är inte obefintligt, det bara spelar mig ett spratt. Jag kan vara helt övertygad om att jag ska vänster fast jag ska höger och jag har noll koll på vilken av skogsdungarna jag är i när jag skuttar runt i Ursvik för tvåtusenfjärde gången.

Jag kan till och med välja avsiktligt att svänga höger i andra rondellen, trots att instruktionerna säger att jag ska ta höger i tredje rondellen, för jag tror att jag kommer rätt snabbare då. Logiskt va? Nej. Det har gått så långt att jag kan gå vilse i min egen hall.

Vårpremiär för mina Salomon Fellraiser. Här ska de bara ta sig över ett fryst dike. Foto: privat

Jag och Jan-Erik skulle springa några etapper på Sörmlandsleden i helgen och han har stenkoll på kartan, och för det mesta på mig också. Rundan skulle bli 25-28 kilometer lång enligt beräkningar på kartan. Vi springer och pratar om sommarens stora äventyr, planerar och utvärderar i allsköns ro. Vi kommer över en bro och Jan-Erik vill springa framåt. Jag stoppar honom och visar att ”Där! Där är ju markeringarna!” så vi springer dit och fortsätter prata om energiintag, ryggsäckar och lätta regnkläder. Vi följer Sörmlandsledens orange markeringar och tjattrar på. Efter ett tag blir vi båda tysta. Vi närmar oss Skavsta flygplats. Jag som inte har den blekaste aning om hur leden går känner ändå att det inte bör vara därifrån vi ska in i Nyköping.

Det tycker förstås inte Janne heller.

Höger eller vänster? Vi skulle i alla fall inte rakt fram. Foto: privat

Han kollar på kartan och säger att vi har tagit en avstickare på leden. Vi måste ha tagit fel håll efter bron. ”Jaha säger jag” glad i hågen och undrar om det kan vara platsen jag fotograferade och visade honom åt fel håll? Jo. I min kamera ligger en bild med Sörmlandsledens pilar. Här i tre riktningar och jag har bara valt första bästa utan att se efter.

Vår härliga vårrunda i solen i lördags blev 36 kilometer. Gott så.

Hunden Vanja och löparen Janne visar konster för mig. Mina GPS-konster var inte lika uppskattade. Foto: privat