Men DET är väl i mesigaste laget! utbrister Kim när jag föreslår att vi ska vända i snålblåsten och få medvind tillbaka till Centralstationen. Vi går all-in på hard core istället.
Jag avslutar en rätt hektisk arbetsdag med att slänga på mig löparkläderna. Ute stormar det och regnar småspik. Det bästa tänkbara löparvädret. Det är redan mörkt trots att jag lämnat kontoret tidigt. Jag kämpar mig fram längs med Hantverkargatan på tunga ben. Jag är stel som ett kylskåp och mina tre träningspass igår känns i hela kroppen. Träningsvärken har fått mig att gå som en babian i högklackat hela dagen. Tänker att lite jogg måste mjuka upp tröskverket.
Trappintervaller i snålblåst och småspik. Foto: privat
Får med mig Kim ner längs Kungsholms Strand. Det blåser rejält och vi blir kalla in i märgen. Samtalen är viktiga och benen får liksom hänga med bäst de kan. Eftersom det är fjärde dagen på utmaningen ”En jävligt jobbig julkalender” så gör vi en avstickare vid S:t Eriksområdet och springer 4 trappintervaller. Därefter håller vi oss längs med vattnet bort mot Hornsbergs Strand. Vinden får tag i oss och virvlar runt för att i nästa stund stå som en vägg svår att forcera. Det är då jag undrar om vi ska vända om.
Kim vill inte. Hon vill att det ska vara tufft. Vi väljer den mörkaste, lerigaste och stormigaste vägen runt Kungsholmen. Vi får småspik i ögonen och en naturlig peeling i ansiktet. Förmodligen behöver vi inte rouge på det närmaste halvåret. Fötterna är kalla och blöta från de många vattenpölarna vi plaskar igenom. Men det är ljuvligt jobbigt, underbart skitväder och alldeles hard core på sitt eget sätt.
Trots att det är det bästa löparvädret möter vi bara en handfull löpare runt holmen, den annars så välsprungna sträckan. Solskenslöparna ligger väl inne i värmen och myser.
Leave a Reply