Gotland Run 2026: 511k runt Gotland och Fårö, utan support, med Angel stations. Du har 10 dagar på dig att slutföra loppet. Jag gjorde det på 6 dagar och 7 timmar förra året. Nu skulle jag se om jag kunde följa min plan, undvika att missa energipåfyllning och inte gå torr på vatten, samt att gå sub 6 dagar och hinna till ännu en fest.
En gång är ingen gång, två gånger är en omgång.
Och vilken omgång det blev.
Redan två mil in i loppet började jag känna att handbromsen drogs åt, jag började promenera. Inte som att jag hade ont någonstans eller var låg på energi, bara att jag gick på lågvarv. Jag är van att ha jobbiga tankar och tröga starter så jag viftade bort känslan och tänkte att det går över efter 3-4 timmar, precis som vanligt. Jag sprang och pratade med lopparrangören Peter Schröder och vi diskuterade ultralöpning och vår inställning till det, morskt sade jag ”Vilken människa vill jag vara? Vill jag ge upp lätt, eller vill jag jobba mig igenom saker och se vad som bjuds där framme!” Det var i allmänna ordalag. Inte ens kopplat till lågvarvskänslan. Jag släppte Peter och traskade på själv. Det var stark motvind och kanske det var anledningen till en låg känsla?
Jag tog mig till första Angel Station (Hangvar bygdegård) där jag fixade en frystorkad svamprisotto. Det lät gott men smakade mest kartong. Drack cola och fyllde på med lite godis. Det fanns toaletter så jag passade på att tvätta händer och ansikte med tvål och vatten. Allt gott och drog vidare. Vinden hade nu avtagit och det var varmt med en gassande sol. Huvudvärken började krypa sig på.
Dagen innan loppet hade jag och Jenny tagit en promenad i Visby för att inhandla det sista inför loppet, jag skulle ha koffeintabletter. Hon undrade om jag inte skulle köpa Imodium mot diarré och jag svarade ”Nej, jag köper till varje lopp, de blir utdaterade och jag behöver ALDRIG använda dem”. Det fick jag äta upp.
Två kilometer efter första Angel Station började magen låta som en centrifug. Oroande snabbt växte den sig dubbelt så stor och jag fick slänga mig ut i buskaget för att göra en SOS (Stanna O Skit). Jag har sprungit lopp genom kohagar och parerat stora nylagda komockor, men dessa var inte i närheten av vad jag kunde åstadkomma i skogsdungen. Jag försökte täcka över med grus, sand och löv och hoppas på att ingen skulle in just där innan naturen gjort sitt med nedbrytningen. Sånt oroar mig. Jag vill liksom göra rätt för mig. Jag tackar mig själv för våtservetter och toapapper.
Jag sket mig ur tävlingen
Planen var att jag skulle köra 120+ km det första dygnet. Minst 100km det andra. Detta vet jag är fullt görbart och vi prickade det förra året utan att kämpa ihjäl oss. Nu fick jag se tiden swisha förbi medan jag satt på huk i buskarna med jämna mellanrum. Jag fyllde på så gott det gick med vatten och sportdryck men allt ville lämna mig. Under perioder höll sig magen lugn och jag skyndade mig framåt, mer gåendes än springandes. Detta var ju inte planen!
Vid 21-tiden kom jag till Kappelshamn, vid det här laget var jag helt tömd på energi och jättehungrig. Efter handtvätt och allmän uppfräschning beställde jag en pizza och pratade lite med andra löpare som stannat på samma ställe. Jag fick i mig två bitar och bad om att få resten av pizzan i foliepapper. Den lade jag i ryggsäcken och traskade vidare.
Ryggsäcken var rätt tung då jag fyllt på ordentligt med vatten, jag skulle inte gå torr vid Bläse som förra året. Hela vägen upp längs med kalkstensbrotten är det svårt att få tag på vatten.
Vid 22 var det dags för den första incheckningen som mätte 67km och även dags att få på sig pannlampan. Där tog jag sällskap av norrmannen Tore (bröt förra året) och vi beslöt oss för att ta en powernap vid restaurangen i Bläse några timmar senare. I år hade jag en liner och en räddningsfilt istället för min varma sovsäck, det fungerade bra men filten prasslade. Det gjorde mig inte så mycket utan jag slumrade de mörkaste timmarna (1:45h), och drog sedan vidare. Tore hade flyttat på sig för att det blåste för mycket, så nu var jag ensam igen.
Jag kunde inte springa för jag hade ingen energi i kroppen. Eller så var jag bara lat. Jag åt den kalla pizzan till frukost och kunde så smått öka farten. Målet var alltså att nå 120km vid incheckningen klockan 10.
Rätt var det var jäste magen upp igen och jag fick tråckla mig in i skog och buskage. Första gångerna försökte jag dra hälen i marken och göra en liten grop, men det var som att någon petat in en kolsyrapatron därbak och lasset hamnade 3 meter bakom. Det fullkomligen exploderade! Ursäkta beskrivningen, jag vet att det bara är ultralöpare och nyblivna mammor som gillar att diskutera konsistensen på avföring.
Min kompis Lina skulle komma till Gotland och åka till Fårö på kvällen. Jag hade ju räknat med att kunna åka samma färja som henne men icke, jag var långt utanför min plan, Lina och hennes fantastiskt peppande son Alexander kom med elektrolyter och hejarrop när jag krigade upp mot Bunge! Hon berättade att hon träffat arrangör Peter och några andra löpare på färjan över till Fårö och erbjudit dricka och salta kex – hon fick högsta betyg i att följa reglerna!
Nu låg siktet på att ta sig till färjelägret för en tur över till Fårö. Med bara 1:45h sömn och noll energi kvar i kroppen var jag lite dizzy när det var dags att handla på ICA i Bunge. Jag hade just då sällskap med Henke L. Oscar S anslöt även till skaran och vi väntade in Holländaren Daniel som bara var några minuter bort. Färden över gick smidigt men jag var trött och hade ont i magen. Jag fyllde magen med drickyoghurt, Proviva, blåbärssoppa och en nybakad fralla utan pålägg. Köpte lite extra blåbärssoppa och lade i en buske för upphämtning 67 km senare.
Första dygnsincheckningen gjordes på 109 hårt krigade kilometer en bit in på Fårö. Jag var fortfarande spak och visste inte hur jag skulle orka plocka upp detta. Så tidigt i loppet var jag inte beredd att börja förhandla med mig själv. Jag fick ta ett steg tillbaka och tänka ”Loppet är tillräckligt långt och har tillräckligt med tid för att återhämtas på!”.
Mina besserwisserfasoner hade klart och tydligt berättat för Amerikanarna och Holländarna att Fårö hade massor av får och därför bar namnet ”Fårö”. Lina rättade mig och sade att på Fårä finns det lamm, lammungar och baggar. Fårö har fått namnet från ”Fara till ön” eller något liknande. Jag var vettig nog att skämmas lite och tänkte att om jag får tillfälle så ska jag berätta sanningen för deltagarna. Eller så får det bara vara så. Jag trodde så starkt på att det stod ”fårskinn” överallt men insåg att samtliga skyltar löd ”lammskinn”.
Jag beslöt att gå själv och ta en powernap i en busskur för att samla energi. Jag var fokuserad på att ta mig till Sudersand och få äta och sova. Min inställning till den kapsejsade magen var ”Nu jävlar är det dags att skärpa till sig!” så jag tog Samarin, tog det lugnt med påfyllning och attackerna blev färre och färre. Nu var det dags att bygga upp energin igen.
Jag var totalfokuserad på att nå Sudersand och få ta en uppiggande dusch, äta lite och sova. Till och från hade jag sällskap med Henke eller Marie, annars satt jag på en bajamaja vid Raukarna och var tacksam för att kunna sitta på dass i 20 minuter och inte springa in i buskarna hela tiden.
Jag pinnade på rätt bra och kom fram 18:30, och var precis färdigduschad när Henke anlände. Vi åt tillsammans och delade ett av gästrummen med varsin säng. Lyx! Natten rullade på fint och min mage behöll maten och lät inte oroande – nu hade det vänt! Vi vaknade strax efter 2 och fyllde på med mer mat och gjorde oss i ordning, vi lämnade den fantastiska Angel Station strax efter 3 på morgonen. Jag kände mig utvilad och glad, pepp på att slutföra tävlingen för första gången sedan starten på lördagen! Henke och jag hade fina samtal om personlig utveckling, mönster och flykt. Frågor jag brinner för. Jag sorterade och kategoriserade mina känslor och upplevelser för dagen och hade en känsla av nystart. Vägen till färjelägret och Bunge var smidig, vi prickade in öppnandet av ICA och jag köpte mig bland annat nudlar att äta till frukost.
Allt kändes bra och nu var det min tur att börja tävla! Det var bara det att jag låg nästan 5 mil efter planen. Hur skulle jag plocka upp det här?
Leave a Reply